Transkriberad uppteckning

Nu för tiden är det ”allringen” (aldrig någon) som talar om att de sett skogsfrua eller haft något med henne att göra, blivit förtroll- ad eller sån’t, men förr var det många, särskilt sådna som var ute i krig eller vore i skogen och kola e.d. som råka ut för ”skogsfrua å hennes anhang. Farfar tala om att en gång när det var krig – som det allri va’ aent (annat) förr – så var det två knektar som skulle patrullera genom en stor skog. Det var ljust och fint på natten, ty det var strax före midsom- mar. Rätt som de gick voro de villsna båda två och visste icke varåt de skulle gå. De gingo och gingo men kommo jämt och ständigt till samma plats. När de gått länge och väl, ända till ”mettesnatt” (midnatt) fingo de båda två syn på ett ungt, grant fruntimmer några steg ifrån dem. Knektarna blevo glada över att det fanns folk i närheten som de åtminstingen kunde fråga åt vilket håll de skulle gå. De frågde henne och hon svara att stället dit de skulle var två mil till och / det vore bäst de stanna hos henne tills solen gick upp, sedan skulle hon följa dem på rätt stig. Hon bodde strax i närheten. Knektarna gingo genast in på detta, ty de var både trötta och hungriga. Kvinnan bad dem gå före sig, (för hon ville inte låta se sin rygg.) Med detsamma vore de inne i ett fint rum och kvinnan gav dem getmjölk att dricka. Från den stunden fick hon riktigt makt med dem. Både två tyckte att de aldrig i sitt liv haft det så gott och skönt som här. De fingo ligga i kvinnans egen säng och de glömde bå’ att de var gifta och voro i krigstjänst och allting. När det börja ”rôa” (rodna) där solen skulle gå upp sade kvinnan att nu var det inte värt hon behöll dem längre, för då kanske det går dem illa när de komma till sin förläggning. Hon följde dem en bit genom skogen, men bad dem gå före även nu. Sedan sade hon att de få klara sig själva, vilket skulle gå bra om de följde den stig hon visa dem. När de skildes åt sade hon: ”En av er kommer att bli far efter detta.” Knektar- na sågo lite förlägna ut, de kommo båda ihåg att de hade hustrur hemma. Så sade den ene: ”Vilken av oss?” Kvinnan sade: ”Det får den veta ett år här- efter, ty då vill han ovillkorligen hit igen.” Sedan försvann hon och långt borta hördes ett ihåligt skratt aldeles som om det skrattat i en tunna. Kriget tog snart slut och de bägge knektarna, som bodde på skilda håll långt därifrån reste hem, van te sitt. Till en början hade de talat om / sitt möte med den vackra skogsfrun, men snart glömde de hela äventyret. Men när det var lidet ett år fingo de bpda längtan efter att åter få träffa den vackra kvinnan. De kände sig mer och mer dragna däråt och fastän det var lång väg var det dock ingenting som kunde hejda dem. Den ene av dem sade till sin hustru att han måste gå och hälsa på en bekant sedan han var med i kriget. Hustrun trodde knappast det stod rätt till och hon tog och sydde fast sin vigselring i skjortkragen, vilket skulle skydda mot förtrollning. De båda knektarna kommo samtidigt till skogen och träffades på den plats där de för ett år sedan hade träffat skogsfrun. Det var hon som väglett dem dit. De fingo snart se skogsfrua, som kom emot dem med ett barn i famnen. Knektar- na voro far till det båda tvä. För den som hade vigselringen fastsydd vid skjortlinningen såg skogsfrun ut som det hiskligaste troll med bröst som hängde ända ned till knäna och en lång svans, som släpa på marken. Hon grina ilsket emot knekten och såg ut att vilja bita honom. Barnet hon hade med sig var lika fult på sitt vis. Knekten blev så rädd så han vände sig om och skulle springa sin väg, men fann att han stod på en liten tuva i en stor sjö. Först när solen gick upp kunde han komma därifrån. Den andre knekten hade icke något skyddsmedel och fann skogsfrun lika för- tjusande som första gången han såg henne. Hur det gick med honom är ingen som vet.