Transkriberad uppteckning

Det var inte precis fabler att det fanns jättar förr i världen. Det står till och med i bibeln, på flera ställen. När Israels barn gingo genom Kanans land sågo de folk så stora att de själva voro som gräs- hoppor emot dem, det var jättar. De kallades Enakims barn, deras fader var således Enakim om vilken jag hört sägas att han var en av de ”Guds söner” som det står om i bibeln ”förblanda sig med människor- nas döttrar” och deras avkomma blev jättar, som åto upp och förstör- de allt vad som människorna hade och de fingo ständigt ligga i strid med dem, till dess att Israels barn utrota dem. Att förneka det funnits jättar är att förneka det som står i bibeln, men de historier som berättas att i det eller det berget bott jättar, eller att det för något hundra år sedan fanns sådana, det tror jag bara är påhitt. Men det kan ju även vara möjligt att historien går tillbaka så långt i tiden som sen det fanns jättar, och berättats undan för undan i tidernas lopp. Mycket tror jag dock är rena fantasier. Men det är besynnerligt i alla fall / vad dessa historier kunna gå vidlyftigt. Samma historier som jag hört de gamla tala om här på trakten, fick jag höra de tala om långt bort i Småland och Östergötland och när vi tala om vad som hänt i våra trakter, angående jätta och troll, så hade detsamma hänt där. Nästan överallt ha de haft samma jättar och samma berg på sina ägor, det tycker jag är besynnerligt. I Tuska mosse, inte långt ifrån Toppåsasjön säges ligga en kyrkklocka som en jätte skall ha slängt dit från Marbäcks kyrka, andra säga att den är tagen från Hössna kyrka och slängd ända hit. Det är många som kännt klockan med en lång stång. Jättarna voro arga på kyrkor och kyrkklockor och det säges att det är dessa som drivit bort dem. Somliga jättar sägas inte kunnat lida kyrkklockorna utan stängde inne sig i berget, där de bott, och förvandlats till sten. Andra hoppa i sjön och dränkte sig, när de fingo höra kyrkklockor. De voro så stora, så när de hoppa i vattnet blev det stora översväm- ningar. Sedan förvandlades de till sten och klippor, vilka blevo farliga för sjöfarten. Det berättas om folk, både män och kvinnor som varit i tjänst hos jättar och i lön fått så mycket guld och silver så de blivit rika. Det går även historier om kvinnor som fått barn ihop med jättar. Så säges / det att det en gång var en kvinna från Kinnared (i Hössna s:n) som tog tjänst hos en jätte, på ett år. När hon sedan kom tillbaka, var hon med barn och hon sade att det var med jätten. Då fråga någon henne om hon ej var rädd att jätten ”trôka ihjäl henne.” Då sade hon: ”nej, du har la sett e mus unner en höstack. Musa dör inte unner höstacken.” detta har till och med blivit ett ordspråk och på tal härom kan jag berätta om en torpare, som bodde på Rödjedal, ett torp under prästbostället Bondegärde. Han var mycket stor, tre och en halv aln lång och vägde över fjorton pund, hans gumma däremot ovanligt liten. Första gången prästen fick se dem skulle han yttrat att det var ett omaka par. En så stor karl skulle ej valt sig en så liten hustru. Då var det den lilla hustrun som kom fram och sade: ”Å, pastorn vet la va Kinnars-tösa sa när hon varit hos jätten, att musa dör inte unner höstacken.” När åskan gick trodde de förr i tiden att åskviggen (blixten) slog efter jättarna och då de sprungo för att gömma sig för blixten, dundrade det aldeles förskräckligt. Ju hårdare åskan gick, ju närmare troddes det att jätten var. De jättar som icke på något sätt dödat sig själva, genom att stänga sig inne e.d. trodde man ha blivit ihjälslagna av åskviggar.