Transkriberad uppteckning

Förr i tiden fanns det många ogudaktiga personer som togo Skam till hjälp på mångahanda sätt och bara de kunde bli rika och få det bra här på jorden, så fråga de ej efter huru det gick eller om det var synd som de gjorde. Gubbarna hade tomtar och kärringarna mjölk- harar och annat uselhet, för att ”dra” till sig, hjälpa dem i nöd och vaka över deras hus och gård. Men de som hade tomtar o.d. voro aldrig lyckliga ändå, misstänksamma och rädda och tordes aldrig se annat folk i ögonen. De visste att det inte var rätt. Den som ville ha en tomte skulle gå till en trollgubbe och säga att han ”ville ha en dräng,” gubben fråga då vad han ger honom i lön, vilket den sökande fick svara på. Det fick vara huru litet som helst, men hans själ skulle också bytas bort. Affären var en hemlighet och det kunde hända att husbonde inte såg sin ”dräng” (tomten) förrän lång tid efteråt, men ”märkte” dock att han fans på gården. Ingen annan än husbonden borde se tomten, det båda / olycka eller död. Fick tomten den lön som bestämts var han belåten och om han någon gång fick en särskild uppmuntran visa han sin tacksamhet genom att bli ännu mer mån om sin husbonde. Men blev han bedragen på något sätt eller retad blev han arg och flytta därifrån. Ibland kunde en tomte bo på en gård hund- ratals år, eller ända tills han blev arg på någon och flytta därifrån. En gång var det en bonde som hade en tomte som var mycket trogen i sin tjänst. En kväll var bonden vid kvarnen och husfolket satt hemma i lugn och ro vid sitt arbete. ”Då, räss som de satt fick dom höra ett förskräckligt springande ute på går’n. Marka va frusen och dä knappla på precis som om ett hall- tjog småpäka hade spronget mä träsko. Folket lyssna, å i däsamma slo dä te på döraklinka så den flog opp, å så sa dä: hjälp far! sen sprang dä lika fort tebaka å utåt vägen. Husfolket, som ingen sett, förstodo ju att det va nô mä far å skynna se etter, å ett pär hondra fangna ifrå gårn lå husbonnen mä lasset över se, å runt omkring hoppa en liten gråklädd halvarnalång tomte, hoppa å röckte i säcka som om han vart frå vetet. Hade inte tomten varit påpasslig och sett etter husbo’n, hade han, va klart, dött unner lasset. / Ja vet inte om dä va på samma ställe, elle dä va på ett aent, som de hade e ko som solle kalva. De titta te koa på kvällen, men töckte inte dä va så nära. Men fram på natta vakna bonnen ve att dä bösta på fönsterruta å så skrek dä: sä te Röllika! Röllika hette koa. Bonnen sprang opp å ut te lagårn. Då hade koa kalvat å kalven sto på flon. På ett ställe tjänte e piga, som förrästen levat änna te för några år sen. Bonnen hu tjänte hos hade en tomte som var kväll skulle ha en bolle mjôlk när korna mjölkats. Piga var lite sobbaktir å sek (mindre renlig) och va inte så noga om dä kom lite bôs i mjölka iblan. Då ble tomten arg och sa’: ”ja ä ingen katt som lapar sôli mjölk.” Piga så allri tomten mer än den gången, men husbonnen hennes, så den ofta gå å possla i fähuset å han va mycket rädd för att reta honom Han solle fonnes (bott) i gårn i flera generationer.