Transkriberad uppteckning

Det var på ett ställe de hade en häst som blev riden av maran. Bonden fick ett råd av en annan person, att han skulle hänga upp en lie över stalldörren, inne i stallet. Han gjorde detta och när han kom till stallet nästa morgon, låg hans hustru död där. Hon hade skurit sig i halsen, av lien, så illa att hon dog. Enligt en annan likadan historia, skulle det varit bondens dräng som varit mara och skurit ihjäl sig av lien. Det var en gång en dräng som hade ont av maran om nätterna. Hans husbonde sade till honom att han skulle slå armarna i kors över bröstet när han kände att maran kom, så blev den ”bunden” och kunde ej komma därifrån förrän, solen gick upp, och hon fick ”löfte” att gå. Drängen gjorde som han blivit lärd att göra och på morgonen låg han och ”kramma” om en stor, tjock käring, som var hemma långt upp i Lappland. Hon fick sedan traska och gå hem. Det var en karl som varit borta på besök och gick hem / sent på natten. Han gick förbi en s.k. ”marbjörk” som var full av ”marvasa” och han fick höra hur det ”rôssla å levde” upp i björken. Då stanna han och titta upp i björken, men i detsamma flög det något på honom som en tung börda och det var med ”nö å neppe” att han orka hem. Det var maran som ”rumsterat” i björken tills hon nu fick någon att rida på. Sen hade han ont av maran jämt om nätterna. Sedan maran börjat rida en person, eller en häst, uppehöll hon sig här. Jag har hört talas om ett par personer, bröder förrästen, som dela sovplats och den ene av dem var riden av maran nästan var natt, men den andre hade aldrig ont av den. Men en natt var den marridne borta, då flög maran på den andre som förut var lämnad i fred, och från den natten blev det denne som blev ”riden”, under det att den förste blev lämnad i fred. Maran troddes komma in genom skortenen, därför borde spället noga stängas om kvällarna och skyddsmedlen hängdes vanligen i spisen. En gång var det en tös som ”reds av maran”. Någon lärde henne att vara ute en stund på natten, tills hon var säker att maran anlänt och innan hon gick in och lade sig skulle hon lägga på spjällnekan över skorsten så skulle hon sedan få se vem maran var, den kom nämligen / icke ut, utan måste stanna tills morgonen. Flickan var ute till midnatt och innan hon gick in lade hon noga på luckan över skorsten. Hon kände på sig att det var någon i rummet, men hade intet annat att göra än gå och lägga sig. Så fort hon somnat var maran över henne och hon orka inte röra sig. Efter ett par timmar ”släppte den etter” och när flickan förmådde röra händerna och ”ta ikring sek”, då kände hon att det låg någon bredvid henne. Förskräkt rusa hon opp och ”tände lyse” och då låg där en ung vacker pojk i sängen och sov. ”Märförtrollningen” hade blivit bruten och trött som han var hade han somnat, som hemma i sin egen säng. På morgonen undra han var han var, men det var ingen som ville tala om att han kommit som ”mara”. Han fick stanna i gården och tösen och han gifte sig med varandra.