Transkriberad uppteckning

Det var en gång en bonde som ibland om nätterna aldeles vådligt anfäktades av maran. Han fick råd av en annan person att försöka hålla fast den tills solen gick upp, nästa gång maran kom. Det gjorde bonden. Det låg som en tung sten över bröstet på honom och om denna grep han tag med båda händerna och sen kom inte maran loss. På morgonen låg han och kramma om en led gammal käring, ända från Lappland. Hon visste varifrån hon var kommen och fick nu lufsa och gå hem denna långa väg. Det var en dräng som reds av maran. Han tala om detta för sin matmor och hon rådde honom att nästa gång maran kom skulle han säga Mari, hon trodde nämligen att det var en granntös som var mara. Nästa gång maran hängde sig på drängen, sade han halvhôgt Mari: då låg den misstänkta flickan på knä, på bröstet på honom. Hon blev löst av marhamnen därigenom att drängen sade hennes namn. Det var på ett ställe som de hade skomakare att göra skor. / Det var en som var mästare och två gesäller. De hade bråttom och sutto uppe vid skotavlan långt efter sedan de andra hade lagt sig. De arbeta i köket och där hade pigan sin sovplats. Hon gick och lade sig, som det övriga husets folk. När hon väl hade somnat reste hon sig upp i bädden, ruska på sig och sade: ”Ysch va dä ä ruskit å gå i kålle sjön!” Då börja gesällerna på att fnissa och skratta. Flickan vaknade vid detta, kröp åter ned i sin bädd och drog täcket över huvudet. Skomakaren sade till sina gesäller att de få gå upp på loftet och lägga sig, vilket de gjorde, men själv blev han sittande kvar och arbeta. När pigan väl hade somnat reste hon åter på sig i sängen. ”Ysch va dä ä kållt i kålle sjön!” sade hon. Skomakaren teg och avvakta vad som sedan skulle hända. Då steg pigan upp, tog av sig linnet, rulla hop det och lade under täcket. Sedan gick hon naken fram till spisen, hoppa upp i denna och för- vann sedan genom skorstenen. Då hon väl försvunnit gick skomakaren fram till hennes bädd och tog linnet och gömde det i ett stövelskaft vilket han lade under skotavlan (arbetsbordet) se- dan satte han sig för att avvakta flickans återkomst. Det dröjde ända tills fram mot morgonen innan hon återkom, åkande ned / genom skorsten. Hon gick fram till sängen och skulle draga på sig linnet, men då kunde hon ej hitta detta. Hon rev upp alla sängkläderna, t.o.m. bolstern och leta, men kunde icke hitta det ändå. Skomakarn såg att hon börja ”hôttla” och frysa och gick till henne med linnet och sade: ”Här ä sarken.” Då vakna flickan, skynda sig ned under täcket och börja gråta. Då sade skomakaren: ”Du har inte gjort nonting som du behöver skämmas för, men nu har ja gjort så mö så du behöver aldrig mer gå i kålle sjön.” Från den stunden upphörde flickan att gå mara om nätterna. Det var en gång en pojk som mycket svårt anfäktades av maran. Föräldrarna rådde honom att gå till en klok gubbe och få något medel att hindra den. Pojken gick och den ”kloke” följde med honom hem. Här undersökte han väggar, golv och tak för att se om det möjligen fanns något hål som maran kunde komma in genom. På ena väggen fann han ett spikhål. Gubben förklarade nu att maran kom in genom detta och för att hindra henne att komma ut igen skulle han sätta i en träpinne så hålet blev täppt. Detta skulle han likväl icke göra förrän han var säker på att maran kommit in i rummet. Han borde därför hålla sig / uppe till midnatt, ty vid den tiden var det säkert att maran var kommen. Pojken gjorde så, han var uppe till kl. 12, nästa natt och innan han lade sig gick han och slog i en ”rivepinne” i hålet där spiken suttit. Han hade inte väl hunnit lagt sig förrän maran var över honom och låg på bröstet som en tung sten. Efter ett par timmar släppte den sitt tag och pojken somna, aldeles utmattad. När han vakna på morgonen gick där en ung, vacker flicka, aldeles naken och grät. Hon visste icke var hon var, eller var hon var hemma. Både pojken och föräldrarna tyckte det var synd om henne, gåvo henne kläder samt lova att hon fick stanna hos dem. Pojken och flickan tyckte bra om varandra och efter en tid gifte de sig och övertogo gården. De fingo flera barn och voro mycket lyckliga. Efter många år kom hustrun att en gång tala om sitt barndomshem varav hon tyckte sig ha ett dunkelt minne, men omöjligen kunde minnas var det var och hon undra på vad sätt hon kommit hit. Mannen tala då om att hon kommit dit som mara, samt hur han fått det rådet att täppa igen ett spikhål i väggen. Han drog undan ett skåp och visade trä- pinnen och för att riktigt låta se att det var sant, ryckte han bort den. I samma ögonblick upplöster hustrun i rök / och försvann ut genom hålet. Mannen sökte sedan efter sin hustru över allt utan att finna henne och sörjde djupt över hennes försvinnande. Så hände det sig att han reste till en stor marknad i Upsala, som de kalla för ”distingsmarten” eller ”distingen”. Det var en stor hästmarknad och man reste dit från alla håll i landet för att köpa och sälja hästar och det skulle bonden också köpa. Då hände det sig, när han gick där på marknaden att han fick se sin hustru och skynda glad emot henne. Hon var således från Upsala eller trakten däromkring. Kvinnan följde med sin man hem och de levde sedan lika lyckliga som förut.