Transkriberad uppteckning

I min ungdom såg jag ofta trollgubben Fin och tala med honom också. Men icke tror jag han kunde trolla precis, fast han hade fått rykte om sig att vara mycket trollkunnig. Han var emellertid illmarig och förslagen och kunde skrämma upp folk och därtill hade han en gumma som i detta fall icke var sämre än Fin själv. Nästan alltid när man kom dit i något ärende, var han borta, men väntades snart hem, emedan han hade ”på känn” att någon ville söka honom, sade hans hustru. Hon fråga noggrant ut vad det var för ärende, in i minsta detalj, t.o.m. huru mycket brännvin man hade med sig, om man gått stora vägen, ”rättövervägar igenom skogen” o.d. Allt detta stod Fin i rummet intill och hörde. När han tyckte sig hört nog gick han ut genom en bakdörr, gjorde en sväng om stugan och kom in i rummet. För det mästa var det ingen överraskning att det kommit främmande. Ibland kunde han säga: ”Jasså du är här allt, jag tyckte jag såg dig hemma för bara några timmar sedan, men du har väl gått den eller / den genvägen.” Eller också: ”Jag tänkte du kom hit i går, eller i dag på morgonen, men när du aldrig kom, var jag tvungen att gå dit eller dit. Jag såg du gick vilse i skogen,” o.s.v. Ibland tala han om precis vad ärende man hade, att man länge tänkt gå till Fin men ej kommit sig för m.m. Allt hade han naturligtvis hört förut under den besökandes samtal med hustrun. Under de senare åren gick Fin någon gång till Tvärreds kyrka. När han gick in i kyrkan och kom i dörren, slog han alltid armarna i kors över bröstet, och under gudstjänsten satt han liksom frånva- rande och tänkte på annat. Ibland hände det att han gick ut när prästen hållit halva predikan. Under det han gick ut, mumla han något för sig själv och slog åter armarna i kors då han gick genom dörren. Somliga sade att han var så ”led” så han gjorde detta för att visa att han höll fast vid den lede och ej ville ha något intryck av Guds ord. Andra sade att han gjorde detta för att vara originell, visa sig som en trollgubbe, andra åter mena att han helt enkelt icke rådde med att stanna inne över en predikan, eftersom han avsvurit sig all gemen- skap med Gud och hans ord. Vid Fins död spöka det aldeles förskräckligt och flera år / därefter hände det att personer hade svårt för att komma förbi Fins. Ibland sågo de en svart hund springa där, ibland en gubbe liknande Fin, ibland åter dåna det som åskan uppåt stugan, eller körde skarpt med vagn, skratta, hoja o.s.v. Ett par karlar hade varit i Borås på en marken och köpt en häst, vilken de bundit vid den hästen som drog kärran. Det var nära midnatt då de kommo till Fins. Komma ett litet stycke därifrån börja hästarna frusta och ville ej framåt. Den nyköpte hästen var aldeles ifrån sig och ville slita sig lös. Männen förstodo det var något ”jänke” de sågo, eftersom de voro mitt för Fins och de stego av och ledde dem i betslet förbi. Komma förbi satte de sig åter på och åka och då bar det av som ett skott och det var knappt man kunde hålla hästarna. En annan gång var det ett par Borås-farare som foro hem en natt. Komma mitt för Fins fingo de först höra huru det susa och dåna i luften och sedan hörde de ett lett skratt som av den värste gast, uppåt Fins till. Det var en gång en gubbe, som själv inte var så värst snäll, som en kväll såg två svarta karlar gå upp mot Fins stuga. Den ene såg han tydligen var Fin, den andre var ingen annan än den onde själv.