Transkriberad uppteckning

Det var en bonde som skulle gå till sin egen skog och hugga stockar i skogen mötte han en fru, som sade till honom "Du får inte såga ner min skog för då skall jag blåsa ner alla träa". Som det var bondens egen skog brydde han sig inte om det, utan började hugga, men yxan for av skaft den dan så ofta, så han hade bara fått ner tre trä när kvällen kom. På natten blev det storm så alla mogna trä hade blåst omkull, men grannskogarna voro lika bra. Skogsrå ville åt manfolk, men den kar, som de lockat på sig han fick sedan aldrig åtrå efter vanliga kvinfolk. De som förargade skogsfrua kunde få örfilar av henne så det blev stora röa blemmer på kinderna, detta kunde hon göra och vara osynlig. / De som rået förargades på kunde hon locka vilse, detta kunde motas, bara de kunde vränga av sig rocken och ta den avigt på. Men det ville konst till, ty rockärmar- na satt som de varit klistrade fast vid armarna. Några andra än kvinliga skogsväsen hörde jag inte talas om, men de var karagalna och skogshuggare och kolare kun- de berätta hur de frestat dem. I Blixtorp bodde, när jag var barn, två gamla bröder som inte var gifta, de voro kolare och de skulle hela sitt liv ha älskat skogsväsen. De hade god hjälp av dem, ty ingen kunde resa en mila så fort som de och ingen kunde få tag i så passande virke inpå milan som de. Aldrig hade heller någon hört att en mila flammat upp för dem. Vid Korsmossen i Edhem var ett "le" där en skogs- väg svängde in, här var en stor gran med grenar som hängde ut över vägen, den granen kallades för "karamåttet", för bön- derna glömde sig alltid de som var långa och slog huvudet i en gren. De sade att skogsfrua inte ville ha längre / karar intill sig i skogen än som måttet visade. Skogsfrua i Edhem hade lockat en kar under sig i sko- gen en gång, men som de låg och vänslades, så släppte drängen sig. Detta förargade frua, så hon gav sig av och när drängen kom till besinning låg han och krammade en enebuske.