Transkriberad uppteckning

Det fanns folk som såg mer än andra, det var sådana som voro födda med segerhuva på en söndag. Sådana per- soner gingo aldrig mitt på en väg och stannade aldrig i ett vägkors. Vålnader voro sådana som osynliga färdades på vägarna om nätterna. Voro de inte på sin plats i dagningen blevo de ståendes där de voro så länge som solen var uppe. Om vinterdagarna kan man se månen uppe sam- tidigt som solen ibland och då stod aldrig vålnader utan voro de i rörelse, för sådana rättade sig efter månen. Om en person såg i syne talade han aldrig om det, utan bara blev lite blek och gick åt sidan. Om en person som ej såg i syne gick på en sådan som "stod" så blev han sjuk och fick andtäppa, därför skulle man alltid gå på vägakanten och aldrig stanna i vägkors. Sådana som inte såg i syne kunde även se vålnader om / de voro i sällskap med någon som såg i syne och han satte han- den till höften och så såg den andre genom ringen som armen bildade. Om man vid ett gästabud ville kontrollera om det fanns något otyg i gillestugan skulle man ta dit en som såg i syne och undersöka huset genom att se genom hans arm. De kunde då se om det skulle komma att rinna blod, för då var dörren röd. Vidare kunde de se om det var den rätta spelemannen de budat och inte skam eller näcken som förställt sig och intagit spelemans plats. Vid Dala kyrka spökade det fordom, det var en fin herre som gjort någon stor orätt och som vankade mellan kyrkan och herrgården om nätterna och messade.