Transkriberad uppteckning

Hemma i Ränneslöv finns det en mosse, som gränsar alldeles intill Våxtorp. Den kallas för Värstorpa mosse, och där ska de ha lagt ner en lafogde på Vallen i Våxtorp. De hade lagt ner honom levande och slagit en påle igenom honom. Han hette Rasmusson, men de kallar honom för Pål Rasmus också. I min barndom hörde vi ibland, att det skrek i luften, och då trodde folk, att Rasmusson spökade. De sa, att "myringen skrek". Det finns en källa i Våxtorp vid Axelvolds gård, och där har Pål Rasmusson blivit manad ner. En präst i Hass- löv var ute och körde en natt, och då råkade han ut för honom. Rätt som det var, så tydde (= förmådde, orkade) inte häs- tarna dra, och då sa prästen till drängen, att han skulle gå av och skruva ur det vänstra framhjulet och så köra sen igen. När drängen hade gjort det, så / sprang det en svart hund bredvid och drog, och det var Pål Rasmusson. När prästen kom hem, så var han inne efter en bok, och så for han till Axelvold och manade ner honom där. Källan ligger i Axelvolds trädgård, och de har försökt att fylla igen den, men det är lögn, att det går. Han ska få ta ett hanafjät vart år mot Våxtorps kyrka, men vart skottår tar han ett steg tillbaka. Det står en stor pil vid Menlösa gård, och i den brukade Pål Rasmus ha sitt tillhåll. Så kom det en husar ridande förbi en natt, och då skramlade det med ett betsel uppe i pilen. "Hör du Pål Rasmus", sa husa- ren, "ska vi ria skees fram te Våxtorpa kyrka?" Det var Pål Rasmus med på, men de kom överens om att husaren skulle få skjuta och ladda om så fort han kunde hinna med på samma gång som han red, och för vart skott skulle Pål Rasmus rida tillbaka lika långt som skottet hördes. Husaren sköt och ladda- de, och Pål Rasmus vände om, och han kunde inte ta samme väg heller, för husaren höll sig inte på vägen utan gav sig ut på åkrarna och tvärsöver fårorna, och / det kunde inte Rasmus. Så när husaren kom fram till byn, så fick han ryggat in hästen på ett ställe och ropade åt dem, att de skulle skjuta spjället. Och i detsamma var Pål Ras- mus i skorstenen, men han var lite för sent, så de hann. An- nars hade han fått husaren. Medan han levde, så ville han haft ett fruntim- mer, men när han inte fick henne, så brände han henne levande. Det var vid en plats, de kallar Galgabacken, den ligger mellan Vallasjöarna. Sagesmannen använde som synes till en början namnet Rasmusson, men sen blev han ivrigare och sa då Rasmus.