Transkriberad uppteckning

Det var en stor stygg gubbe, som hette Vinterper. Han hade kvisslor i ansiktet och var elak och svår i munnen. I Sunsviksboden brukade man samlas om kvällarna och ha litet nojs. En gång kom man överens om att den, som var värst i att svära, skulle få sig en sup som belöning. Vinterper räkna upp allt han kunde i den vägen. Men då sa en, som hette Olle Bull: "ta mig allt som finns och de som Vinter- per räkna opp med" och då var det förstås Bull, som fick supen. Vinterper var klädd i vadmalsbyxor men hade satt fårskinn på knäna, där man sli- ter först och han hade en bikupa av fårskinn där bak också. - En gång fick Per hålla hästen åt någon och fick som belöning en tioöring och då sa han: "Jag kan inte ge emot" för han tyckte ju att han fått / för litet. Då sa herrn: "Såna sturska karlar skulle allt få svälta ihjäl". Då svarade Vinterper: "Efter tocker allmoser lär en allt ska få gâr de." Johan Asp hette en släkting till mig. Han var ur- makare och halft förryckt. Han var mas egentligen. En gång körde han ett lass med stockar och då sa en, som ville skämta med honom: "Har du asp?" "Nej", svarade Asp: "Det är masur." - Och han var ju mas och urmakare. Det var en gubbe, som hette Agrippa. Han var urmakare. Han hade byggt sig en stuga på en flotte och for på Fryken, än var han i Ämtervik och än i Sunne. Varje båt, som kom, körde för fullt så att vattnet stänkte upp över stugan. Då svor han till och sa: "Ligg ur vägen era förbaskade grå- bläcki östmarkinger!" Men praktiskt var det, ty var han for fram, hade de ur, som skulle lagas.