Transkriberad uppteckning

När far var ung, berättade han, kom farfar hem var vår i slutet av april från byastämman och sade: "Ja nu skall skallet gå i morgon och tidigt på morgo- nen skulle han vara hos skallfogden och ha med några alnar nät och en skramla. Som matsäck skulle de ha med kalasmat, för efter skallet höll de skallkalas på matsäcken. Dagen efter skallgången skedde vallgången, då alla djuren på en gång drog iväg till skogs- allmänningen. En vallare gick före och en vallare gick efter och tutade och i den mån de passerade gårdarna släppte de med sina djur som inte mjölkade. När de ropade på korna ropade de: "Kom snälla mi ko, kom Leksbergs ko." / E Larm Leksberg Djur 2. Det var förr raka motsatsen mot nu angående svin. Nu vill ingen ha svartfläckiga svin, men förr var de bättre ju svartare de va. Om svinen hade ont i benen, så de inte ville bä- ra dem, så hackade de rönnekvistar och lade i hon som de skulle ha att tugga på. Det var ingen kraft eller must i de blekvita svinen, sade alltid far. När skatorna lade ägg om våren så skattade de skatbona, dessa skatägg voro väldigt bra att koka och hacka och ge hönsen. De blevo då vakna och kunde passa sig för höken och räven. Hönsen fordrades inte bäst när de värpte om vå- ren, utan de fick den bästa födan om hösten, för då satte de äggaklasar. Ett sätt var att pensla hönsen med en vinge som var svedd i krut. Detta medel skyddade dem för rovdjur Väckareklockor fanns ej på den tiden utan folk / E Larm Leksberg Djur 3 rättade sig efter tuppen. I tidig otta såg ingen vad klockan var, men hörde de tuppen, då var det tid att gå upp. Det första köpetyget fick jag 1880, förut hade vi tyg från ladugården, ull av får och nöthår detta vävde mor våra kläder av och hon kallade det nöthårsvadmal, eller också "blånnegarnstyg." Nöthåren fick de när djuren fällde, efter slakten togs inget nöthår tillvara. Så fort kon var ren efter kalvningen, så skulle hon ha en näve malt, en nypa salt och en del kol i sig. Så länge mjölken var rå fick den ej föras utom ladugården, och i spannet skulle sitta instucket en nål. Det var alltid träämbare på den tiden. Det fanns gamla gubbar, som hade skrock för sig med djuren, de gav dem ej medicin utan läste över dem och gjorde tecken. Från Kinnekulle hämtade de en klok gubbe / E. Lans Leksberg Djur 4. när de hade otur med djuren Om kon fick trollslag så kasta han armarna över henne ansols och gav henne blod från ägarens lillfinger. För att hästarna skulle bli morska så gav han dem "Smackolja". Han flätade in en hundtass i manen för att de skulle springa bra. Han ordinerade också, att om man ville spara sin häst så skulle man stjäla en annans selpinnar. Detta var en sport som särskilt övades vid kyrkan om julottan, då gick de och lurade på att komma över en annans selpinne. Så när folk for till julottan hade de alltid med sig reservpinnar i fickorna. Om man kom nära en hästatumla, så var det bäst att gå omkring den, för klev man över, blev man knäsvag.