Transkriberad uppteckning

Det är en sjö här som heter Edslan. Där brukade en bada om somrarna. Men en var skrämd för att nec- ken kunde skada en eller ta en och dra en med ut på sjöbôtten. Då minns jag att vi var lärda att vi aldrig skulle gå i vattnet och bada förrän vi ha- de kastat en spik eller sten el. något sådant före oss i vattnet. Då skulle en stå vid vattnet och kasta det. Så kunde en ta spiken eller andra vassa stålbitar och sätta i vattnet, men dessa tog vi med oss upp, när vi slutade bada. Om necken fick någon makt med en, så blev en sjuk. En kunde bli från förståndet, så att di inte fick en från vattnet, utan en ville hållas där. Så vi var räd- da. Och ensam vågade en inte bada. Han höll till i vassen. Han satt därinne, så att / ingen skulle se honom. När han tyckte det blev för långsamt så tog han upp en fiol och spelade på. Det var en spelman G. som necken hade hört att spela. När han kom riktigt i farten så kun- de han inte sluta förrän någon kom och ryckte strå- ken och fiolen från honom. Di sa att det var en särskild låt som var farlig. Om han kunde låta bli att spela den, så gick det bra. Necken skulle vara grön son vassen. Han liknade en människa. Fôrsgôbben var en liten gubbe som brukade vara vid kvarnen. Om det inte var tyst i kvarnen om kvällen, så stannade han kvarnen. Då fick mjölnaren vänta med malningen till på morgonen.