Korsberga, Västergötland
Folklivs- och karaktärsskildringar
När jag var tolv år, så såg jag en gammal man. Han
var från Myrsjö i Småland och han hette Petter Spännare.
Han var en konstnär i att ljuga. Och han ljög så många
gånger, så han trodde det själv till slut. Han berättade,
att han hade varit med om förfärliga äventyr. Han
hade varit gift tre gånger. Första hustrun hade varit
förfärligt vacker men elak. Den andra hade varit
snäll. Och han berättade: "När jag var 31 år, då dog
jag." - "Dog Petter Spännare?", sa jag. "Ja, jag var död
i flera dar." Han hade kommit till helvetet och där
hade han sett sin första hustru. Men hon hade det
bra där för hon var gift med den Lee. Den Lee blev
svartsjuk, när Petter Spännare visade sig. "Här ser
ni märkena efter fingrarna hans." sa Petter Spän-
nare och visade på sin panna.
/
Han kom till himlen och skärselden också. Den andra
hustrun var i himlen; hon var ju snäll.
I Hades, där var det besvärligt. Där var det grytor
med löck (lock) på och där låg kaptiner och majorer
och så stod husarer och korpraler och fira på. Se
det var det omvända förhållandet. - Petter Spännare
hade varit husar vid Södra Vedbro Skvadron vid Små-
lands husarer. - Försökte de få öpp klörna, så klubba
husarerna och korpralerna ned dem.
Petter Spännare sysslade med tattare, som tog in
hos honom. Då hade de brännvin med sig och Spän-
nare hade trevliga dagar. Han bodde i Myrsjö invid
Fredriksdal, 1/4 mil från Myrsjö station. Han hade ovanligt
hemma. Smålänningar är ganska rena av sig. Gudfruktig
var han också på sitt eget särskilta sätt. Men - han
tyckte inte riktigt om prästen. Han for omkring och sålde
religiösa skrifter. En gång när han var ute och reste för
att sälja Guds ord i bokform och han hade fått en rapphöna
och en bra häst for han till Karlskrona. Men hur sjutton
/
det var, så behövde han färningspengar och det blev inte något
över genom försäljningen av skrifterna. Då tog han och sålde
kärran och gick hem med hästen.
Han hade två söner, en som var tolv och en som var fem-
ton. Någon mat fick de aldrig av fadern. En kväll satt han
och läste i en andaktsbok. "Hörnu, vilken bok är det där?"
sa den äldste pojken. "Den är så helig, så den kan inte brinna".
Då tog pojken ett blad ur den och slängde den in i elden.
Och bladet brann opp. "Ja, det var för att det var en sån
helsikes pojk som du, som gjorde det."
Han hade en dotter, som var gift i Stockholm också.
En gång när han kom till Stockholm hade han gått
opp på Slottet och hälsat på kungen. Det var Karl
Johan, som var kung då. Han hade gått in i sängkam-
maren, sa han, och när kungen fick se honom, så
sa han: "Opp, Desirée, och koka kaffe! Petter Spän-
nare är här!"
När Petter Spännare hade varit i dödsriket,
så hade han i eldskrift sett sitt namn och så
/
läste han: "I femtio år du leva får, du Petter
Spännare." Men han levde över. Alla trodde, att han
skulle dö då och han hade lagt sig för att vänta på
döden, men han levde flera år efter det.
