Transkriberad uppteckning

Min gamla farmor (född 1804 i Lödöse socken) gick till Ryrs kvarn en gång. Den fanns inte på min tid. Där bruka- de strömkarlen sitta i strömmen. "Kom får ni höra, flickor," säger hon, som var husmor där. "Lars har varit borta och spe- lat. Men nu är han på hemväg." Och flickorna gick med opp för backen och de hörde det spela så vackert. Men Lars kom inte hem den kvällen. Han kom inte förrän dagen därpå. Och då frågade flickorna: "Men vem var det, som spelade?" – "Ja, men det förstår ni väl," sa hon då. Men mer ville hon inte säga. När farmor berättade det här för mig, så sa jag: "Nu ska inte farmor vara dum. Det är ju bara inbillning." Men då svarade hon: "Mitt lilla barn. Det jag har hört, det vet jag." Hon svarade bara det. Kort och gott. Då någon ville lära sig att spela av näcken, så / skulle han ta sin fiol med sig och gå till strömmen. Han skulle ta med sig en svart katt också. Den skulle vara allde- les ramsvart. Det fick inte finnas ett vitt strå på den. Den skulle han kasta i vattnet och ropa: "Jag vill lära mig att spela." Då lärde strömkarlen honom Näckens polka. Men en speleman, som fått lära sig den, fick aldrig spela den för att människor skulle dansa efter den. Men en spe- leman, som lärt sig den, var på dans en gång och man nödga honom att spela Näckens polska för att man skulle dansa efter den. Han spela och spela och de dansa och dansa och det ville aldrig ta slut. De för- stod, att det var något galet och någon gick fram och skar av fiolens strängar till slut med en kniv. Och då var de räddade. Sedan spelade inte den spelman- nen Näckens polska mera. Jag kan inte säga, hur näcken troddes se ut. Men en sjöjungfru hade stort, vackert hår.