Transkriberad uppteckning

Anders Bengtsson och hans son Johannes hörde till Söderskogen. När de kommo nära skogen, fingo de se två vargar, som sutto på var sin sida om vä- gen. De litade ej på yxorna, utan höggo sig varsin val, och gingo på var sin sida om hästen. Vargarna an- föllo inte, utan de kommo lyckligt förbi. Efter dem kom en annan skogskörare, som hade en hund med sig. Vargarna togo hunden och drogo av den på mit- ten. En annan gång hade Anders Bengtsson och en annan person varit i Gränshulteås och häm- tat ekstockar. Det blev sent innan de blevo färdiga att köra hem. När de skulle köra utför en backe, fingo de se flera par ögon lysa emot sig i mörkret. De visste genast att det var vargar. De satte sig upp på stocklasset och bankade i stockarna med yxorna / och hojtade allt vad de förmådde och hästen fick springa så fort han orka. Även den gången kom An- ders lyckligt undan. Tidigt en morgon när An- ders Bengtsson kom ut för att fodra kreaturen låg det en varg vid stalldörren. Han flyttade sig undan men gjorde sig inte bråttom. Och så var det en halt varg som rev tre kor på en dag. Bengts- sons barn vore små då, och voro sysselsatta med att hacka upp potstis. Vargen kom och lufsade för- bi dem, men gick till grannens och rev deras en- da ko. Den dagen fick vargen ändå vara hungrig, ty han blev skrämd alla gångerna. En dag, när Bengtsson skulle leta efter kreaturen kom det en stor varg lufsande alldeles förbi honom. Vargen brydde sig ej om att Bengtsson ropa, men han rörde honom inte. Bengtsson var nere vid Lygnern och utför- de något skogsarbete. Då fick han se en varg, som / jagade en räv på isen. Vargen sprang efter räven i långa språng. Det låg fastfrusen hästspillning på isen. och mot den stannade räven till, och då hoppade vargen äver räven. Sedan vände räven om, och hann springa en bit innan vargen fick tag på honom igen. Detta på- gick en lång stund, men så gick Bengtsson ned på isen och skyfflade undan hästspillningen. Sedan dröjde det ej länge innan vargen tog räven. En som hette Johannes ifrån Roppe mötte 15 vargar i ett följe i Åminnareds hage. Anders Bengtsson be- rättade, att det var en som varit i Kungsbacka och köpt brännvin. Brännvinet förvarades i en kagge, som ställdes bak på släden. På hemvägen tog han en gen- väg över Skärsjön. Kommen en bit ut på sjön kom det en varg springandes efter honom. Hästen blev rädd och sprang så fort han kunde. Vargen hann ändå upp honom och hoppade upp därbak på släden och började / slicka brännvinskuttingen. Där satt han tills mannen kom fram till hus. Vargarna tyckte mycket om brännvin. När man skulle förgifta vargar, satte man ut bränn- vin i skogen med giftet i. Då vargarna, skulle gå över en sjö på isen, gingo de i rad. De hade en föregångare, som folk kallade för gammelvargen. När han kom till stranden av en sjö, reste han sig på bakbenen och slok till med framtassarna på isen, för att prova, om isen var stark nog. Om somrarna brukade man släp- pa ut kreaturen på bete i markerna och anställde en vaktgosse att se efter dem. Anders Bengtssons son, Johannes, vaktade kreaturen för Olleträ gård. Han var då 11 år. En kväll, när korna lagt sig till vila, kröp Johannes ner i en håla i marken och bredde ett täc- ke över sig och somnade. Han vaknade vid att korna började råma. Då han tittade upp ur täcket, fick han se två vargar, som stodo och tittade på honom. När var- / garna stått och tittat på honom en stund, gingo de sin väg och gjorde honom intet ont, och inte kreaturen heller. Vallgossarna hade näverlurar att blåsa i för att skrämma vargarna, men Johannes blev så rädd, så han våga ej använda luren. Ett år gingo Rinna hästar ute julnatten och då beto vargarna ihjäl två stycken.