Transkriberad uppteckning

Moster talade om att de nös och så stupade de, De var inte sjuka, utan som de stod så började de nysa och så ramlade de omkull. Det var därför de skulle säga till varandra "Gud hjälpe dig", för människan kunde inget göra. Moster talade också om att de grävde ner levande djur. Moster berättade, att när kolera gick så skulle de gräva ner en levande tös, och så gav de henne en smörgås, när de sänkt ner henne i grava så sa hon "i häver jol på mi smörgås". Hon va så där en 12, 13 år sa moster. Kolera stanna, men det var ju inte gott att säga om det var för det.