Transkriberad uppteckning

I min barndom låg en stor sten i Lången som de gamla kallade "Bruaresten" den låg i sjön där vintervägen från Sparresäter till Melldala gick fram. Stenen kallades "Bruaresten", för det hade en gång varit bröllop på Sparresäters gård, i den bruden hade även en speleman varit kär, men fått korgen för han var inte god nog åt henne. Han bad i alla fall att få bli speleman på bröllopet och det fick han. När brudföljet kom mitt för den store stenen, så av ilska att ha fått korgen, så stämde han upp Näckens polska och förde stråken med vänster hand och spelade så brudparet genom isen invid stenen, där de drunknade, sen den dagen kallas stenen för bruaresten På Speleberget dansade trollkäringarna in- nan de for till Blåkulla om Dymmeln, men då / Fina Jonsson Lerdala Naturföremål 2 hade de "Faen själv" till speleman. Ingen hade ens för pengar en natt gått upp på berget under Dymmeln, det ansågs vara jämstält med att en natt gå fram till altaret i Lerdala kyrka. Det var en gång på ett tunnekalas, som de skulle sluta med en ringdans runt speleberget. Speleman satte sig på toppen och sedan tog de i ring och dansade, när de hållit på en stund hörde de ett skratt och sedan blev det tyst och där stod de och höll varandra i händerna och inte kunde släppa förrän klockaren kommit och läst ett Guds ord över dem, men av speleman såg de ald- rig röken, fast de stod runt backen och höll varandra i händerna, så han hade aldrig kun- nat undan på naturlig väg.