Transkriberad uppteckning

Några år efter ”ovan” omtalade händelse (Eldfenomen vid ett döds- fall i Nordmaling), avled en annan ”kära mor” i Vallens by i Nordmaling. Även denna kvinna hade varit en hård och robust varelse. Då en bonde från en annan, nära liggande by en tid senare efter en åktur till Mullsjö by, (som ligger betydligt högre än Vallens by, varföre vägen ”hem” hela tiden sakta och jämnt sluttade utför, så att åkdonet rent av gick fram på vägen av sin egen tyngd) på hemvägen färdades fram genom Vallen med sin lilla, lätta ”trilla”, märkte han till sin häpnad, att hans goda häst, som hela vä- gen dittills dragit åkdonet så lekande lätt, som om det varit en barnvagn, och därvid även sprungit helt ledigt långa sträckor, nu på en gång på den jämna, goda, utför sluttande vägen, helt oförklarligt började streta och nicka så där ty- piskt anstrangt framför åkdonet, som om lasset, han drog, vore övermåttan tungt. Och ju längre in i byn han kom, desto mera mödosamt syntes hästen få det att släpa fram vagnen. Och om en stund var det stackars djuret så tröttkört, att det blev alldeles överhöljt av svett, och stora skum-tappar föllo från has- / tens sidor till marken, och detta fastän han, som åkte, ej alls manade på sin häst, utan låt denne gå fram efter behag, och satt på sin ”åkelapp” stillatigande i ängslan och spänning, undrande, vad som här var å färde. Litet senare fick han till sin fasa veta, av åtskilliga personer i Val- lens by, som alla sett denna hans underliga hemresa, att de även alla tydligt sett, att bredvid honom på vagnssätet även satt en medresande, en stor och grov kvinna – just den nyss bortgångna ”kära moran”. Körsvennen blev alldeles utom sig vid denna hemska upplys- ning, ty han hade förut anat, att något var på tok. Och man trodde sig nu litet var forstå, vad det var, som här åsamkat hans stackars dra- gare en så ohygglig ansträngning.