Transkriberad uppteckning

Den hästsort om tattarna helst ville ha var gula hästar med mörka ålar längs ryggraden. Det kom en tattarekäring in på en gård i Lerdala och bad om mat. Hon blev nekad och då sade hon: "Det skall i få ångra, för nu skall jag förgöra Edra djur". Drängen drog stöveln av foten och slog käringen på käften och sade "Förgör nu om du kan". Det var den tron, att om de kunde få blodet att rinna å en tattare, så hade han ingen makt över den gårdens folk och fä. Binnebergs mo och Fägre mo var tattare- tillhåll. Far omtalade att på den skogen bodde folket tidvis i jordkulor. Han var en gång på resa i de trakterna och då kom de fram och ville fingra på betslet, han röt till åt dem och då kom de som en myggsvärm med / knivar, så han fick slå hästen i sken för att rädda li- vet, de hade många knivhugget där. När de tiggde i bygden, kan jag ej påminna mig, att de bad om annat än mat till sig och foder till hästarna Det var käringarna som tiggde, var det regnväder, hade de dragit upp kjolen över huvudet som skydd och därinne hade de alltid en liten unge. Den måste vara med och förevisas för då fick de mer mat. Den ungen skulle vara blek och utsvulten. Jag hörde aldrig att tattarungdomen och ungdomen från Lerdala hade något annat gemensamt än slagsmål. De ville köra bort dem och då var det färdigt. Hästhandlare Fredriksson i Eggby var tattare. Han hade bytt hästar så han blivit rik och sedan hade han slagit sig ner i Eggby, där han köpte en gård. Fredriksson levde som vanligt folk, men hans tattare- släkt slog till där då och då och dem kunde han inte bli av med så länge han levde. / Tattarekäringarna ville läsa i hand och ha en vit peng för sina förutsägelser, "Får jag lyda ert framtida öde", sade de då. När de tackade sade tattarekäringarna "Gud välsigna ert lilla, mor lilla", med lilla menade de små barnen. Det var ett ordstäv i Lerdala "Förbannad vare den som hyser tattarna och lämnar sin hand till en tattarkäring". Tattarna hade sin begravningsplats på Binne- bergs mo, dit forslade de sina döda och begravde dem utan att besvära prästen. Det var gamle galgbacken som var deras kyrkogård. Inte ville prästen ha med dem att göra och inte de med prästen. "Nomadlivet kan de inte sedera utan de tog som haren hus i var buske", (sade Lina.) Tattarvagnen var fyrhjulig och med anordning vid sidorna så de kunde sätta upp skynken till väg- gar och tak om det blev regn. Här satt de kvinn- folken och barnen. / Gamla unga och barn hade följe, det kunde vara en hel karavan. När ett par ungdomar fattat tycke för varandra gälde det att få en gammal hästkrake och en vagn, sen så startade de en tur för sig själva och bröt sig ut ur den stora familjen.