Transkriberad uppteckning

Då red de Staffan. De red från den ene byn till den andre. De var så många, ett halvt tjog, alla unga karlar. Drängarna fick ta sina husbönders hästar, och bondsönerna var med. De var inte utstyrda, inte heller hästarna. Vid hu- sen sjöng de en visa, sen fick de fägnad av fruntimmer, som kom ut till dem. Å sen gick de om jul. De gick med stjärnan. Det var sju eller åtta stycken. Det har jag varit med om. Då hade jag ex- ercerat beväring och var 21 eller 22 år. Det lärde de gamle en. Vi hade en stjärna, tre alnar i genomskärning, så var det vis- sa rutor med rött, vitt, svart, grönt. Den var inte riktigt rund utan det var taggar. Den gick runt omkring med en vev. Vi var förklädda, hade skråpuksansikten. Jag var ena käring, hade klöe på huvet och kjortlar och var uppstoppad, för / jag skulle vara havande. Pojkarna var utklädda de med. Nej, de kallades inte Herodes, Svartekung eller så. Vi sjöng bara Staffansvisan. Vi fick fägnad överallt, men vi tog inte mycket emot. Det sista stället vi var på var Svenstorp i Holmestad, då sa de, att jag var sjuker och skulle få barn. Jag skulle få lägga mej med drängen, en pojk som var 16 eller 17 år. Men drängen blev förskräckt. Han tog på sej och gav sej av. Nej, det var inga visa män eller så. Den som var stjärnan var klädd som en knekt. Vi sjöng: Staffan var en stalledräng o.s.v. Sedan fortsatte vi: Vi ser på eran fönster blank att här finns sbrännvin å inte lank Fick vi inget, sjöng vi: Vi ser på eran skorsten svart, att här var ett rackarepack. Vi ser på eran skorsten rö, att eran dotter ä inte mö. Det var de som gick så kär efter oss (efter det vi slutat), / men det var inte i många år. Det visade sej alla möjli- ga uselheter för dem till sist. De påstod, att det var inte rättvist att gå så. De gick och gav kreaturen i andras lagårdar eller hävde gödseln för dörrarna, så folket kunde inte komma in. Har in- te hört talas om måkebollen.