Transkriberad uppteckning

Daggorm har jag sett två gånger, när jag var pojk. Den var ungefär en meter lång och bra nog bred. Det är små kryp det ena intill det andra. Det är liv i alltihop, men det går myc- ket långsamt. Det låg i rätt högt gräs och det var vått och dim- migt då. Det låg där nog inte mer än en dag, sedan kröp de väl isär. Det var inte långt från vår stuga. Det skulle ha något med tur och otur att göra, men det tog jag inte vara på. – Jag har ald- rig sett det sedan jag var barn. Göken kom den 13 maj och gol tills han fick se den förste höstacken. Han blir en sparvhök, när han slutar gala. Man skul- le inte gå ut och höra göken på fastande mage, för då blev man sjuk; bara man bitit i något, var man bevarad. (Har inte hört ut trycket gökaskiten, ej heller lärt ramsan om göken och väderstrecken.) / Jag vet inte var han är på vintern. Vet inte, att det var riskabelt att härma honom. Arteknarren (ärte-knarren) kunde vara på åkern överallt, men man fick aldrig se honom. Jag har aldrig fått se honom, fast jag slagit ända intill där han skrek. Den var de så rädda om, de var så glada för honom, för det skulle betyda, att grödan skulle bli bra, om de hade arteknarren på åkern. Skator – man skulle aldrig gå illa åt några skator, för då hade man ingen tur. Jag har varit skytt i all min tid, men jag har ald- rig skjutit någon skata; då hade jag inte fått tur till något. Gullhöna – kan ingen ramsa om henne.