Transkriberad uppteckning

Det var så många olika fyr de hade för sig, när krea- turen släpptes ut första gången om våren. Somliga hade aska med sig, somliga eld och somliga la stål vid tröskeln och över dörren. Sådant här var mycket bortlagt i mitt minne, men jag hörde de gamla tala om det. Man var rädd för att nå- gon olycka skulle hända dem om man inte gjorde dessa ce- remonier. Litet libbesteck gav man dem också, innan de skulle ut. Om man tog kon eller hästen fram till stugan och gav dem något att äta , innan man ställde in dem i stall eller fähus, så var det inte farligt att de längtade. Ko som längtade pysslade man pysslade man om och gav litet bättre än de andra tills hon slutade att ränna. Då fick hon som de andra. När kon var betäckt så ledde de henne runt en / sten – tre varv motsols och tre varv medsols. Det var för att kon skulle ta sig med kalv. När kon hade kalvat, så var hon törstig. Då värmde man vatten och rörde litet mjölk i det. Så skulle kon ha tre sillar. Gråaktiga kor var eftersökta. Vita och svarta kor var man inte noga med. Så var det med hästarna också. När vallgången slutade, hörde jag inte till att man hade något exter för sig. Och man höll inte kreaturen ute efter mickelsmäss. Då skulle man allt nästan ställa in dom. Nu för tiden får de gå ute längre. Bina höll en kvar genom att spruta vatten på dem eller stänka med en borste, när de svärmade.