Transkriberad uppteckning

Det troddes allmänt att döda firade gudstjänst eller julotta i kyrkan vid midnattstid, - och ingen levande fick då störa deras guds- tjänst, det väckte deras vrede och harm, och olycka hotade störaren. Det berättades om en dräng, som tjänade i prästgården, han hade gått hem till sina föräldrar på julafton - troligtvis med sina julkakor el- ler julhög - föräldrarna bodde långt uppe i skogsmarken, när han sedan gick hem, blev det sent och till yttermera förargelse gick han vilse och tyckte han gick både länge och väl, innan han åter hittade den rät- ta vägen. Äntligen närmade han sig kyrkan och fick då se, hur det lys- te och strålade i alla fönster - han trodde det var mycket sent; han gav sig inte tid att gå till sin kammare först, utan han gick direkt in i kyrkan. Orgeln spelade, prästen stod för altaret och hela kyrkan var fullsatt av folk. Han böjde sig ner, slöt ögonen och bad sin bön. När han åter reste sig upp och öppnade ögonen, var allt svart omkring / honom - svart och ljudlöst tyst. Han reste sig och försökte att kom- ma ut, men det var omöjligt. Han kunde inte ta ett steg åt något håll, han liksom motades av osynliga makter. Han ansträngde sig allt vad han kunde, men omöjligt. Svetten lackade av honom. Först när ringningen började, två timmar före ottans början, och kyrkväktarn kom för att ordna i kyrkan för ljus och mässa, släppte förtrollningen. Men drängen blev svårt sjuk i flera dagar efter detta - och han hade fullt med blå- märken på kroppen. En annan sägen handlade om en gumma, som bodde ensam i en liten stu- ga uppe i skogen. Julafton på kvällen lade hon sig tidigt för att i god tid kunna vakna och gå till julottan. Men hon glömde att draga upp klockan - den stannade alltså. När hon vaknade var det mörkt och svart och gumman var rädd att hon försovit sig. I största hast klädde hon sig och begav sig till kyrkan. Då hon efter lång vandring närmade sig kyrkan, såg hon hur upplyst det var i alla fönster och fruktade, att hon kommit försent. Hon steg in i kyrkan och den var fullsatt av folk, alla svartklädda - hon tyckte de var så underligt tysta. Hon för- / rättade sin bön, men när hon reste sig upp, hade också hela församlin- gen rest sig upp, och nu var det inte längre så tyst. Ett allmänt gnis- sel och hotande mummel hördes, och hon förstod nu, att hon kommit mitt upp i de dödas julotta. Orgeln spelade mycket sakta hela tiden. Hon hörde röster, som hotande frågade, varför hon stört deras gudstjänst - vi borde slita dig i stycken om vi handlade rätt. När hon förstod vad sorts julotta hon kommit till, blev hon förskräckt och skyndade mot utgången, men så gjorde även de döda, och där blev så trångt, att form- ligen hennes kläder slets i trasor. Äntligen kom hon ut, alldeles upp- riven och förbi; sökte skydd i den närbelägna prästgården; fick vila ut ett par timmar; försågs med kläder och kunde sedan i ordentlig jul- ottetid återvända till kyrkan och tacka Gud för sin underbara räddning. Men hon var länge öm i hela kroppen efter denna upplevelse. Det berättas om en annan kvinna, som på liknande sätt kommit in i kyrkan till de dödas julotta. Den fann kyrkoväktaren ligga avsvimmad på kyrkogången, när han kom in i kyrkan och skulle ordna för julottan. Hon kom ju snart till sig, men var en tid därefter stum och även efter / sedan hon fått talförmågan åter, talade hon aldrig om, vad som hänt henne i kyrkan. Klockan 5 på morgon började merendels julottan i N. F. församling på slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Julafton ringdes en timme i kyrkklockorna mellan 4 - 5 em., på juldagens morgon likaså - mellan 3 - 4 första gång och sedan vid ottans början. Så sent som 1880 - 90-talet fortsattes med ringning 1 timma julafton och likaså en timma julmorgon, fast då mellan 5 - 6. ...... Ja det kunde hända, att en person som var ute och gick en mörk kväll, kunde komma på en väg eller annan plats och rätt som det var, kunde han inte komma fram. Hur han ansträngde sig, så kunde han inte komma ur fläcken åt något håll. Det sades då, att några vålnader slagit ring omkring honom, men han kom loss, om han läste "Fader Vår", eller nämn- de Jesu namn. Om en person varit ute och gått och efter hemkomsten blev häftigt sjuk s.t.ex. kräkningar, diarré, plågor, svettning och frysning om vart annat, så sades det, att han gått emot ett"dagstånd", eller blivit / gastkramad, d.v.s. en vålnad, som varit ute på natten och ej hunnit hem, eller rättare sagt dit han kom ifrån, innan första hanegället. Han blev då stående på den plats, var han befann sig, tills tolvslaget nästa natt. En människa såg inte gasten utan gick mitt igenom honom - därav sjuk- domen.