Transkriberad uppteckning

Det var tre gummor, som hade blodiglar och hjälpte folk med dem. Det var Anna Beata i Björkemosse, Mari i Björkemosse och Beata på Grindlabacken. Iglarna tog de i små sjöar, det fanns så fullt med iglar i Björkemossen, i Vråmosse, i Långaredsmossen och i Kronholms mosse. Men Kronholmskan hade en slo gäss, och de plockade upp var- enda igel i den mossen. Så var det en gubbe från Vallda - Grönlind hette han. Han tog upp iglar i Vallda och gick här i socknen och bjöd ut dem. Mamma hade iglar på sej två gånger om året för värk. De blev satta på ryggen. Det var tio iglar samtidigt. Jag har haft iglar på mej för tandvärk och för huvud- värk. En gång hade jag tre iglar bak ena örat för tand- / värk, men tänderna värkte lika mycket. Då sa mamma, att jag skulle sätta en igel inne i mun, och det gjorde jag. Det hjälpte, och sen var tandvärken borta bra länge. Hur man fångar iglar. Det var till att röra i mösajärpa, så kom de upp, och när man gick barbent i vattnet, kom de och ville suga sej fast, då kunde en ta dem i en sko- pa och tappa dem på en flaska. Sedan skulle man byta vatten på flaskan var annan dag, och det skulle man ta i en bäck eller mosse. Det var från midsommar, iglarna skulle tas. De är som metemaskar, svarta uppå, menroseta (gulrosiga) på undersidan. - Hästiglar var vi barn rädda för; de skulle kry- pa innanför skinnet på en. Hade en huvudvärk, skulle man sätta iglar bak öronen, var det tandvärk, skulle de sättas strax under örsnibben. Hade man fått ett slag, som det inte gått hål på, var det bra att sätta en igel på det. Orm i sej. Ja, det var ena i Kållereds socken, som fick det. Hon hade lagt sej att sova ute, och ormen hade krupit / in genom hennes mun. De försökte få ut ormen. De såg något av ormen i halsen på henne, men hon dog med or- men sej. Ormhuggen, ja det var när vi var tolv, tretton år. Vi var två töser, som skulle följa en tredje hem. Den ena ropade. "Här ä en orm å han stack mej." Vi var nära hennes hem, och mo- ra kom ut och fick in henna, la henne på bordet och skar ut en bete stor som en femöring just där ormen stuc- kit. Det läkte på fyra veckor, sen var tösen bra. Förr gick här gesäller. Det var en person i Fjärås, som låg ute och somnade. En gesäll kom och fick se en orm krypa i honom. Han skynte sej in på stället och sa att de skul- le koka vatten. Sen fick han, som hade ormen i sej, andas in immen - stå och gapa över der varma vattnet - och då kom ormen upp. Älvablåst har jag haft. Jag var ute och körde vall söera en morron, när jag fck det. Då var det en sorts mossa, som liknade nästan öre (öron). Det plockade jag och rökte mej med och blev bra efter några dagar. Jag var full med små vita kulor. / Mamma kokte mossa och tvättade mej med det vattnet. Det slog intill och botade med en gång. Römaska skulle man skriva en femudd på, så gick det bort. Det var gamla river (vidskepliga föreställningar). Vi fick römaska i vårnaren, fullmed blener, och det blev så räligt. Fallandesjuka - Glöa-Bern hade det. Han söp och somna- de av (=dog). Han skulle inte ha smakat starkt. Somliga kallde det slaget. Då skulle en, som slagit karl i- hjäl, skära sej i ett finger och ge honom in. Efter fyr- tio år skulle de inte få det. Hos Britta Lina (Kungsbackagumman) var jag en gång när jag tjänte hos undantagsfolket och var tretton år. Magnussonskan bröt ett ben och skickade mej dit. Jag fick en smörja av henne av linfrö, kokt i ko- pink; den luktade fasligt illa. Den skulle värmas, in- nan den ströks på. För benbrott var hon mästare. Hon hade tjänat hos en gammal farbror, som hade varit något för benbrott, och / hon hade lärt av honom. Här var en tös, som skulle gå och handla, och det var så illa glatt, och hon ram- lade och krossa´ benet. De körde henne till Britta Lina. Hon plockade till att benflisorna och spjälkade der och smörjde, och det läkte och blev riktig bra. Vårtor och födelsemärken har de strukit på de dödda. Födel- semärken försökte de och ta bort med detsamma. Man skulle bränna något till skör och lägga i vattnet och tvätta på med det. - Det blir i moderlivet, om hon hante- rar något och rör sej i ansiktet, det har mycket blivit vid slakt. Gulsot - jag såg små töser, som hade det. De blev riktigt gula. De skulle ta gul mossa på nolsidan på en sten och koka och dricka. Om det var möjligt, försökte de få tag i en gulsparv och koka eller steka och ge dem. Älvablåst fick en i vinden. Jag fick små kulor på benen, händerna och armarna. Vi plockade älvamös och tände i det och jag stod så att röken kom på de ställen, där jag hade älvablåsten. Man fick den i vårnare. Något kok- / te mamma och tvättade på med och la askan efter det brända möset i vattnet (Jf. sid. 3 och 4 !) Skabb eller klåda smittade, om man tog någon i hand, som hade´ t.