Transkriberad uppteckning

Den gamla fattigstugan som hon kallades bestod av två rum, en liten farstu och en vind. En trädtrappa led- de upp till vinden. Taket bestod av tegelpannor och golvet av brädor. På sistone hade vi en matta på golvet. Det var två fönster för varje rum. I det ena rummet var det en öppen spis och i det andra var det en järnspis. Bak- ugnen var vid den öppna spisen. Det fanns två vedskjul, ett till varje rum och så fanns det ett skithus. Inga andra byggnader. Brunnen låg vid vägen. Det var bara några steg till den. Där hämtades både tvättvatten och kokvatten. Inga djur av något slag fanns förutom ohyra. Jag vill minnas att det var två land till vart rum, där hjo- nen satte potatis och morötter och kål. Gubbarna gräv- de landena om våren. De satte var sina potatis. / Far var rättare (H.H) När mor blev änka, så hade hon inte annat än att ta oss barn med och flytta till fattighuset. Det var en svår dag för oss alla när vi fick följa med mor. Och värst var det nog för mor, att hon skulle behöva flyt- ta dit, där ingen ville bo. Men det var ingen annan råd- Det var att ta med det lilla vi hade av sängkläder, kläder och husgeråd. En dräng från herrgården skjutsade oss till fattigstugan. Mor fick litet bättre än de andra, för hon skulle liksom se om dem. Vi var tre barn. Det var en syster och en broder. Mor fick sköta om dem, som inte orkade sköta sig själva Hon bakade och tvättade åt dem. Min syster och jag låg låg i en säng och mor och min bror i en. Ibland blev det så många i stu- gan, så vi fick ligga i mors säng -alla barnen. Bå- de gubbar och gummor bodde i samma rum. Det var inte någon skillnad. Men gubbarna fick ligga för sig och gum- morna för sig. Mor hade 40 liter råg var tredje månad och fem kronor. Det var allt hon fick i hjälp från socknen. Det skul- le vi leva på. Hon fick litet mer än de andra / hjonen för att hon skulle se till dem. Rågen fick häm- tas vid Sävare prästgård. Där var sockenmagasinet. Ord- föranden eller den som förestod magasinet delade ut sä- den. Sedan fick vi ställa att få den förmald till mjöl själva. Läckgren hette den som delade ut säden. Vi fick inte något särskilt till julen. När vi blev såpass (under 10 år) så gick vi och hjälpte folk och fick litet betalt för det. Ibland fick vi mat med oss och ibland någon skilling. Allt lämnade vi till mor. Jag var hos bönderna och körde tröskverket. Och när vi hade gått och läst, så tog vi oss platser. Sedan hjälpte vi mor bättre. Och dessemellan var det inte annat än att gå till bön- derna och tigga. Alla som orkade gå så gjorde de turer ut i socknarna - Sävare, Hasslösa - och tiggde. Gamla gub- bar hade påsen på ryggen och gick i stugorna. De delade med sig till dem, som var sjuka och inte orka- de gå. Jag minns hur det var. Det var sängar runt omkring väggarna. Vid spisen stod en säng på tvären. Det var halmmadrass i sängarna- hackelse- och hackelse i kuddarna. När vi skulle / byta ut detta hackelse någon gång, så var det inte annat än att gå till bönderna och be om litet hackel- se. Det var jag med om många gånger. En del bönder var snälla och man fick, men en del visade bort en. De vil- le inte se fattiglapparna. Inte mer än ett sticktäc- ke att breda över sig och ett lakan under. Det var hela bädden. Hjonen hade sådant med sig, när de kom till fattigstugan. Inga filtar hade vi. Gångkläder hade hjonen med sig. Behövde de nya, så fick de ta sådana kläder, som hade hört till döda hjon. Alla var vi ganska lappade och slitna. Och så var vi allt försagda till på köpet. Var och en lagade iordning sin mat vid spisen. Den ene fick vänta tills den andre var färdig. Det var ett rys- ligt oväsen om detta ibland. Det gick så långt att den ena ville knuffa den andre från spisen. Då blev det nä- rapå slagsmål ibland. Välling, gröt, potatis kokades. Till potatisen kunde man ha en sovelbit eller sillbit, som man hade fått i socknen. Det var så knappt som möjligt. Men det gick det också. De hade var sin mat och var sina / kokkärl. Ibland fick socknen köpa nya kärl. Hjonen hade kärl med sig från hemmet. Man fick hjälpa dem till- rätta ibland. Golvet skurades inte mer än högst ett par gånger på året. De som orkade något fick hjälpas åt att skura. Det var till midsommar och jul. Sopade golvet gjorde de var dag. Det var mycken ohyra. När vi fattigstugbarn gick i sko- lan, så skylldes vi för att föra loppor och löss på de andra barnen. Ingen ville sitta bredvid oss. Vi var föraktade och mindervärdiga på allt sätt. Ibland tog mor ut sängarna och skurade dem och torka- de dem med fotogen för att ohyran skulle försvinna. Kläderna hängdes ut iblant. Så hade de luskammar. Med dessa kammar kammades lössen ur huvudet någon gång då och då. Ibland var det att syna skjortan och försöka döda så många som möjligt som satt i söm- marna. Råttorna försökte vi ta i fällor. Kom de fram på golvet, så slog vi ihjäl dem. Det förekom sällan att hjo- nen tvättade sig. De gick helst otvättade. Åtminstone / var det så med karlarna. De kunde allt gå så smut- siga som helst. Fruntimren försökte mor att hjälpa ibland. En styggelse som vi råkade utför ibland, var, när krämare kom. En gång kom det en käring in och bad att hon skulle få koka mat. Det fick hon löfte till. Men när hon ha de varit inne en stund, så kom det ett helt pack och stannade utanför. Det var inte mindre än tre hästar och ett pack efter varje häst och två hundar. Det blev så trångt, när de kom in. Men de vågade inte röra oss. Gummorna var så rädda för dem, så de skakade. Dessa tattare var från Grästorp. Ibland hände det, att krämare böjde in dörren, -om vi försökte att hindra dem att komma in. Någon gång lade de sig på golvet och stannade över natten. Vi hade inte makt att köra ut dem. Veden ställde ordföranden om med, så att vi fick. Men det var inte annat än ris och stubbar. Stubbarna var in- te för gamla gubbar att ta sönder. Men det fick gå. Vi plockade kvist och pinnar i skogen. En gång sade mor till ordföranden på skarpen, att det inte var för gamlingar / att hugga sådan ved. Och hon behövde rejällare ved att elda ugnen med. Han skickade då ett lass kast ved. Det var för- sta gången, som vi fick riktigt ved. Men den fick vi spa- ra på, för det var inte lätt att komma till ordföranden igen och be efter sådan ved. Vi hade våra kläder uppe på vinden. Dit skulle de gamla gummorna och gubbarna, om de skulle ha dem. De var kalla när man skulle ta dem på sig. Och så var det så svårt för de gamla att komma uppför trappan. När ett hjon dog, så skulle det till kyrkogården som an- dra människor. Men det var inte storslaget. Ordförande skic- kade en kista. Dessa kistor var så dåliga. Det var stora hål i dem, så att man kunde se liket genom dem. Mor klistrade papper över de värsta hålen. Hjonet lades i kis- tan som det låg i sängen, när det dog. Ingen särskild svepning. Ett litet vitt skynke kastades över den döde. När vi skulle fara till kyrkan med liket, så ställdes kistan i övsadroppet (takdroppet). Åtminstone en gång minns jag, att det skedde så. Ordföranden ställde så att vi fick litet kaffe och bröd, innan liket kördes bort. Det var / hela trakteringen. Ordföranden lejde ett par gubbar att ringa och gubbar att bära. Man samlade ihop några gubbar mot en liten betalning. Det var kortare ringning ör fattig- hjonen än för de andra. För de rika började de ringa vid Blomsterbacken. För de fattiga blev det ingen ringning förr- än de kom till kyrkporten. När prästen hade jordfäst så skildes de åt. Det var ingen vidare jul i fattigstugan. Det var inte olikt de andra dagarna. Om hjonet hade barn som var i tjänst, så kunde de komma och hälsa på under jul. Och då hade de julkakor med sig, som de kunde fått av husbönderna. Tjänarna fick julkakor – tre fyra stycken – och dessa brukade de lämna i föräldrahemmet. Det var vörtekakor och vetekakor. Julhalmen var bredd på golvet. Vi tiggde julkakor av bön- derna, för halm skulle de gamla ha på golvet om jul. Den hade vi i stugan över nyår åtminstone. Vi barn lek- te i den och kastade krokhas, drog hank och lekte med julbock och sådant. Det var en av gubbarna, som tog in huggkubben i rummet och ställde sig att hugga jul- veden / där på julafton. Det gick inte att avstyra det. Det skul- le vara så, sade gubben. Han högg ved hela julafton. Då högg han ved av stubbarna. Somliga av hjonen hade kistor med sig och somliga koffertar. De hade lakan, linne och småplock i dem. Det stod en skänk i rummet. De hade var sin låda i den att ha kaffekoppar och grejer i. Tidvis kunde det vara fem, sex hjon i varje rum. Det var en gumma, som kallade stöt-Maria. Hennes far hade varit kyrkväktare. Det var för det hon hade fått det namnet. Hon var ogift. Hon hade ömsom tjänat och ömsom varit hemma hos fadern. En annan hette Stina. Hon hade tjänat piga på Albäck. Så var det en änka - Kristina Säker. Hon hade tre barn med sig. Så var det stötta-Stina. Hon hade bott och försörjt sig i en liten stuga som hette Kartås i Sävare. Så var det en änka - Hans Johanna. Hon var än- ka efter en torpare. Så var det ett par makar Strömberg från Truve egendom. De hade bott i en stuga där, men de kunde inte reda sig längre. Kagg-Anders, Klöppa-Kal och Tålös hade bott i sina små stugor. Det var så / många sådana småstugor. Och det var i regel gammalt folk, som bodde i dem. Så länge det var möjligt försökte de reda sig i stugan. Men en vacker dag så togs de till fattighuset. Socknen ställde så att de små stugorna revos, så elda- des de upp. Man ville inte ha dem stående. Så länge stu- gan fanns så försökte den gamla komma tillbaka dit igen. Så ville man inte ha andra i dem. Gamla ödestugor blev också tillhåll för krämare. Det var bäst att bränna upp dem. Ja, jag har växt upp bland gamla lustiga gummor och gubbar på fattighuset. Och till ålderdomshemmet har jag kommit på gamla dagar. (H. Hagelin).