Transkriberad uppteckning

Åskan - det var Tor, som var ute och åkt. Har ej hört be- nämningarna Goa och Gomora. De gamla brukade sätta sej och läsa Guds ord, när åskan gick. En del sprang och gömde sej i källare eller mörka rum. Det var de som hittade en askvegg - de hade för sej att en sådan skyddade, så att åskan inte slog ner. Gick åskan tidigt på våren, så blev det bra gröda, men det beror väl på, att regn brukar följa åskan. Jag minns för länge sedan det bodde ett par på Smed- hemmet, Tobias och Gustava. De kallade henne för Tobiosa. Hon hade blivit så förskrämd för åskan i sin ungdom, för hon hade varit med i Sandhems kyrka, när åskan slog ner och slog ihjäl en karl. Hon var så högmodig och morsk på 't, och hon aktade inte Tobias för något, utom / när åskan gick. Då skulle han sitta och hålla henne i knät. En gång var Tobias nere på mossen, när åskan började gå. Tobiosa kom ut på trappan och ropade på To- bias. Han sprang hemåt och rätt som det var, trillade han ikull. När han kom på benen igen, var träskorna borta. Åskan hade klätt av honom träskorna, men han själv gick oskadd ifrå 't. Norrsken - de trodde att det var ett gott tecken. Kan ej minnas, att man förklarade det med att sillen gick till.