Transkriberad uppteckning

I Veddige finnes vid Kalvhults gård en stor hög och det berättas att i den bor det troll. Mitt emot denna hög på andra sidan Viskan ligger en ås, som kallas Ingegärdsåsen, också där bodde det troll; dessa båda trollsläkte var fiender och brukade göra ont för varandra. Trollen i Kalvhuls hög hade rövat en brud från ett ställe, vad hon hette eller var ifrån hon var, kan jag inte minnas, att jag hört. Men sägnen berättar att de hade henne hos sig i många år. Så en julnatt hade hon bett så väl att få gå hem och träffa de sina. Trollen lovade henne att gå: "Men du får inte tala med någon människa, inte me nån ann än katten." Hon lovade det och så fick hon gå. När hon kom hem, mötte hon katten och hälsa på honom och sa: "Lille kisse du har la väntat på me´ o ja har längtat etter de." Då sa katten "miau", så sa hon: "Du får komma o hälsa på me, ja ska lägga halmstrå på vägen, där du ska gå, så hittar du." omigen sa katten "miau". Folket i huset hörde ju vad hon sa, men dom våga ingenting säga till henne. / Hon sade heller inte ett ord till någon. Så gick hon tillbaka till trollen och lade halmstrå efter sig på vägen. En dräng på gården sadlade en häst och red efter, när han kom fram, hade trollen fest, och Kalvhults hög stod på guldpelare. Han fick tag i bruden, men hur det tillgick, kan jag inte minnas att jag hört talas om. Så red han så fort hästen kunde springa och alla trollen var efter honom för att ta igen bruden. Då ropade trollen i Ingegärds hög på andra sidan ån: "Rid på åkern den bårde och ej på vägen den hårde." Trollen i Kalvhults hög blev ursinniga för att de andra trollen lärde drängen, hur han skulle komma undan och ropade: "Tig du di trollkäring." Trollen kun- de inte springa på åkern för att vattenfårorna bildade kors och det var de rädda för, de sprang så fort de kunde på vägen. Drängen red mot kyrkan, där visste han att trollen ingen makt hade, men just vid kyrkomuren, när hästen tog språnget över, var trollen fatt honom och högg hästen itu, men drängen och bruden ramlade ner på kyrkogården och var räddade. Enligt sägen skall Kalvhults hög varje julnatt stå på guldpelare.