Transkriberad uppteckning

Min far Johan Bernt Eriksson talade många gånger om en gast som varit synlig i Sannagården, dock inte på hans tid utan det var efter sin far och farfar som han berättade detta. Sannagården var på 1700-talet belägen på en annan plats än nu, den låg ungefär 300 meter längre åt öster tillsammans med en gård, som kallades "Kärses". Hur länge gårdarna legat där är inte bekant., men säkert var det flera hundra år, då Sannagården är känd som en av de äldsta boplatserna i bygden. På 1700 talet brände båda gårdarna ner och en av mina förfäder, byggde då Sannagården på den plats där den nu är belägen, hans namn var Olof Eriksson. Gården byggdes just över en gammal fägata som gick från landsvägen upp genom skogen, där det på den tiden låg några stugor. Det var just på denna väg, som de gamle såg gasten. Han kom ridande på en vit häst uppe från skogen och ned mot landsvägen som går från Sannagård genom Drared by. / I bland kom han från landsvägen och red uppåt skogen och det var alltid mot oväder som han visade sig. Efter vad de gamle berättade så skulle för flera hundra år sedan en man ha kört ihjäl sig på den vägen någonstans uppe i skogen, han fick ingen ro efter sin våldsmma död. När han då kom stormande på sin vita häst, visste de gamle att svårt oväder var att vänta. Olof Eriksson var antagligen inte rädd för gasten, då han byggde sin nya gård just i gastens väg. Om han företagit något för att skydda sig och sitt nya hem mot gasten, vet jag inte. Men när gården var färdig och han flyttat in med sin familj, fick de påhälsning av gasten. Det var en mörk kväll och alla var samlade inne i stugan, då hörde de hur gasten kom ridande på vägen. De hörde ett hiskeligt oväsen och hur häs- ten slog med hovarna i köksdörren, sedan blev det tyst. Det var sista gången som gasten var synlig, sade de gamle, ingen hörde någonsin av honom sedan. Kanske tog han en annan väg eller också fick han väl ro till slut.