Transkriberad uppteckning

Tattare. De kallades för krämmare. Kalle Rask, Kalle Ek- holm och Wille Ekholm minns jag. De och deras hustrur och barn var svarta som negrer. De gick eller körde om- kring. De köpe tagel. Kunde de komma år, ryckte de tagel ur rumpen på hästar; de gick in i stallet ibland, om de trodde sej te´t. Det gjorde de mångenstädes i Fjärås. Nej, de köpte inte lump. Tattarna hade inga ståltrådsarbeten att sälja. Men en an- nan, som fick heta Råttefällen, gick omkring med stora, långa råttfällor, som han hade gjort själv. Och han hade "järn" att sätta strykjärn på och vispar. Nej, spetsar sålde de inte. Det var en annan sort, söderhallänningar, tattare, som for omkring och sålde lerkärl. Jag köpte två fat av dem och gav / 2 kronor stycket för dem. Det gick 4 liter i ett sånt fat. De hade inte gjort dem själva. De var snyggt klädda alltid, det hörte inte på. Deras fruntimmer hade inga grannlåter - nej, de var inte lika zigenarna. De var inte gifta, de bara gick ihop. En gammal käring i Torn sa, att de bara spring- er runt en sten. De tiggde och hotade. Om de inte fick det de ville ha, skulle det bli tomt för en. Fick de inte bröd eller potäter, skulle en annan inte få tur att få bröd eller potäter. De tiggde sugel för det mesta men också bröd, mjöl, potäter och så hö till hästarna. Hemma fick de sällan eller aldrig något an- nat än potäter, för vi var fattiga. De var lättskrämda, så om det fanns en karl på stället, kunde han lätt driva bort dem. De blev trodda om att de hade satt eld på ett ställe i Limmanäs. De var på det stället och tog vad som fanns, och sen satte de eld på det på natten. De hade tagit allt som var dugligt att äta. Nu är det Jon Erikssons i Limmanäs. Det var hans mor, som var änka och stod för det då. Hon / hade bara sina små barn hemma. Det var karlar som kom och tiggde. Hon stängde dörren för dem och sa: "Nähä, jag har ing- et att ge er." Då tog de ut fönstret och gick in den vägen. Det var nog inga hallandstattare. Hos skräddaren Börje Börjesson hade de också blivit nekade, och den stugan satte de eld på, och det var nära, att familjen hade blivit innebränd. En av Ekholmarna var bosatt på Rygga i Fjärås. Han var konfirmerad och hade blivit gift dit. En del Ekholmar bodde i Örmevalla. Kalle Rask och Wille Rask hade ingen bo- stad. De var inte skrivna någonstans. Det var la ingen, som ville ta in dem. De for till marknaderna allestans, till Borås, Skene, Björke- torp och Kungsbacka, och bytte hästar. Ibland hade de bra hästar. De stal foder till dem på åkrarna. Mest gick de omkring och tigg- de och stal; de ville aldrig göra något. Fredrik Ekholm hade två döttrar, som jag minns. Den ena blev gift upp till Förlanda. Hon hade inte läst sej fram för prästen och fick inte vigas.