Transkriberad uppteckning

Ibland när man under de ljusa, vackra sommarnätterna sov för öppet fönster, kunde man plötsligt bliva väckt av ett förfärligt oväsen ute i skogen, som låg strax bakom. Där var skrik och skrän, gläfsande och skäl- lande av en massa hundar, slammer av hästhovar, kna kande av brustna grenar m.m. O, fasa! Nu var det icke gott att vara ute i skogen. Det är "hindjakten, som där ute drar fram. Bröstet krymper samman i ång- est och hjärtat bultar våldsamt. Att sova är icke tänk- bart. Om man ändå skulle våga titta litet ut genom fönstret. O, ve och fasa! Att se "hindjakten var ännu värre än att höra den. Först såg man en jagad vacker, vit hind försvinna i snåren och efter den jaga- de hela den vilda hopen. Främst i raden kom en naken kvinna med hängande, tilltrasslat hår och vilda, stirrande ögon och värst av allt en buk så stor, att den släpade på marken. Efter henne kommo, / dels ridande på svarta hästar, dels springande en skara män försedda med pilbågar och långa svärd, runt om- kring dem rusade vilt skällande hundar av olika färger och storlekar. Männen skymfade och slogo kvinnan, och tillsamman med hundarna förde de ett förfärligt oväsen. Skränet genljöd i skogen än här och än där, ända tills de första solstrålarna började visa sig på morgonen. Då blev som genom ett trollslag allt tyst och stilla i skogen. Borta voro hinden, kvinnan, männen, hästarna och hundarna. Endast de mörka furorna stodo där kvar och susade så stilla och oberörda, som om de under natten intet sett, intet hört och intet upplevat. Man kunde ha trott, att allt varit en dröm, om man inte så många gånger upplevat detsamma och visste, att det snart åter skulle upprepas vid nattetid. Men vem var då den stackars hinden och den stackars kvinnan, som ständigt skulle drivas och piskas fram av de råa männen? Ja, många voro gissningarna, men ingen lösningen.