Transkriberad uppteckning

Berättad av Anne Marie Magnusdotter. En gån då farmor var barn, skulle hon gå ett ärende åt sina föräldrar till en person, som bodde rätt långt borta. Som vägen ledde genom en stor skog, och hon fruk tade för obehagliga äventyr, bad hon att få taga någon i sällskap. Hon fick då en jämnårig grannflicka i sällskap och de startade sin vandring. Glada i hågen och under muntert samspråk gingo de genom skogen i den vackra sommardagen. De pladdrade som flickor bruka om än det ena, än det andra och ibland sjöngo de en munter visa. Präktiga bärställen och vackra blom- mor lockade till vilostunder och även ibland att vika åt sidan om vägen, de skulle följa. De gingo dock aldrig längre bort från stigen, än att de lätt skulle hitta tillba- ka igen, trodde de. Dagen led, och snart började det skym- ma på. Då blev det fart på flickorna. De måste skynda allt vad tygen höllo för att hinna uträtta ärendet och sedan hinna hem igen innan det blev mörkt, ty efter mörkrets in- brott var det farligt att gå i denna skog, där så många un- derliga väsen hade sitt tillhåll. Men nu märkte de till sin förskräckelse, att de förlorat stigen för de goda bärens och de vackra blommornas skull. De begynte springa åt det håll, där de trodde stigen fanns. Men, o, ve! De hittade ingen stig. Med fasa sågo de på varandra. Sedan begynte de åter att springa, bara springa, någonstans måste ju ändå skogen taga slut. De sprungo och sprungo, men funno ingen väg och intet slut på skogen. Allt mörkare och mörkare blev det. Till slut förstodo de, att det var natt. Springa / orkade de ej längre, men framåt måste de, vart det än bar. De togo varandra i hand och gingo framåt på måfå. Plötsligt fingo de höra, att någon kom och gick efter dem. Glada över att träffa någon, som de kunde fråga om vägen vände de sig om. Men döm om deras fasa, då de i stället för att se en människa, ser ett får utan huvud komma och gå efter dem! Skrika vågade de ej, men de fattade varandras händer och begynte springa fram- åt. I detsamma begynte även fåret springa framåt. Då sak- tade de åter farten. Genast gjorde vidundret där bakom det- samma. De försökte att stanna, i tanke att möjligen fåret därbakom skulle gå förbi dem. Men då stannade även fåret. Då var det ingen annan råd, än att gå och gå och hela tiden hava den hemska varelsen därbakom. Hjärtat slog, som om bröstet ville sprängas och tala vågade ingen av dem. Till slut fingo de till sin obeskrivliga lättnad se en stuga i närheten. De gingo dit, och där äntligen stannade fåret på ett litet avstånd från stugan. De bultade och bultade och gåvo sig icke till tåls förrän stugans innevånare öppnat åt dem. Halvt vanmäktiga berättade de sitt obehagliga äventyr och fingo så löfte om att få stanna i stugan över natten. En bädd till- reddes i en hast och tacksamma lade de sig ner. Någon sömn den natten kom dock inte i fråga. För det första satt skräcken ännu kvar, men då den började ge vika, märkte de, att även andra djur än huvudlösa får, äga makt att hålla en människa vaken. I bädden fanns skäligen gott om små svarta hoppande hus- djur, som sörjde för att sömnen ej fick göra sitt intåg. Dock, även om det kändes, som att ligga i en myrstack, var det bättre än att ute i skogen förföljas av huvudlösa får. Upptecknad av Eva Österberg