Transkriberad uppteckning

Trollen i Blacksåsberget. AV DE MÅNGA PLATSER I HÄLSINGLAND, SOM traditionen omspunnit med olika slags säg- ner, torde Blacksåsberget säkerligen vara ett av de mest bekanta. Här, vid foten av detta berg, skall, en- ligt legenden, Bobygdens första bebyggare någon gång i den grå forntiden ha slagit upp sina bopålar. Men om den saken har jag litet utförligare berättat i "Från Dellens nejder". Det torde vara bekant för alla Blacksås- besökande, att berget på ena sidan har en ganska djup rämna, som delar bergsmassivet i tvänne halvor. En gång för många århundra- den tillbaka i tiden var det en person, som skulle försöka att mäta upp remnans djup. Han medförde ett stort trådnystan, band en sten i trådens ena ände och nedsänkte denna i dju- pet, men oaktat att hela trådnystanet förbru- des kände han ingen botten. Så djup var rem- nan i Blacksås - på den tiden. Just som den sista delen av nystanet avrullats, utbröt ett våldsamt, orkanartat oväder, och en röst ner- ifrån bergets innandöme ropade med våldsam styrka: "Om du en gång till försöker mäta remnan i Blacksås, skall du själv bliva så mäten, att du inte skall komma härifrån med livet i behåll." Det var förstås trollen som blivit ofre- dade, och på detta sätt givit sitt misshag / tillkänna. Enligt gängse föreställningar skall Blacksåsberget innehålla koppar i riklig mängd. Mycket arbete har, även på senare tiden, nedlagts för att komma åt den dyr- bara metallen, fast hittills utan resultat. Även beträffande den saken berättas en gam- mal sägen. En forbonde från Hälsingland ha- de en gång, vid ett besök i Falu koppargru- va, hört gruvtrollet eller "bergfrun" ytt- ra: "Nog är jag rik, men min syster i Black- sås är mycket rikare". Hur Stormnäsudden kom till. I forna tider voro jättar och troll bosatta överallt i våra berg. I Finntjärnsberget i Forssa bodde en jättefamilj, som var nära besläktad med en annan familj, vilken hade sitt tillhåll i Tovåsen i Delsbo. De båda familjerna voro mycket släktkära och gästade fördenskull varandra ganska ofta. Vid sina besök nöd- gades de emellertid taga den långa omvägen kring Dellen. Detta blev i längden besvär- ligt, och så en dag beslutades det, att de skulle bygga en bro tvärs över sjön. Jättar- na fyllde sina förskinn med sand, gick ner till sjöstranden och stjälpte bördan i vatt- net. Sanden tog emellertid så småningom slut och brobyggnaden blev av denna anled- ning aldrig fullbordad. Ett minne av byggnadsföretaget utgör / den landtunga, som under namn av Stormnäs- udden, skjuter ut i Dellen. "Per Stabbe". En av de egendomligaste formationer, som växtvärlden i våra trakter torde kunna upp- visa, återfinnes å Norrbo komministerbostäl- les ägor, en knapp kilometer från det smala sund, som förenar de båda Dellensjöarna. Det är en förkrympt och vresig tall med omfångsrik krona, allmänt bekant under nam- net "Per Stabbe". Tallen, vars ålder med bestämdhet icke torde vara fastslagen, är belägen på en hög och öppen plats och sålunda ständigt blot- tad för väder och vind - därav dess krafti- ga och förkrympta form. Trädet består av tre kraftiga stammar, som gå i sär alldeles nere vid marken. Omkretsen på detta ställe är icke mindre än fem och en halv meter och den tjockaste av de tre stammarna har en om- krets av två och en halv meter. Grenverkets eller kronans diameter uppskattas till 10 à 12 meter. Hur "Per Stabbe", enligt folktron, fått sin egendomliga form, framgår av ett par säg- ner, som omspinner densamma. Någon gång på femton- eller sextonhun- dratalet hade en person i Norrbo begått ett synnerligen svårt brott, utan att han kunde ertappas därför. Omsider vaknade dock samve- tet av sig själft, och då gick brottslingen / till församlingens själasörjare och bikta- de sig. Brottet var av så rysansvärd be- skaffenhet, att den gudfruktige prästen - ämbetsmannaplikten till trots - ej förmåd- de bevara hemligheten för sig själv. Och en sommarnatt gick han fördenskull ut till tal- len, som vid tiden för denna tilldragelse ej företedde något ovanligt till form och utseende, och omtalade för denne vad brotts- lingen hade på sitt samvete. Efter detta stannade tallen av i växten, och så småning- om intog den sitt förkrympta, egendomliga utseende. Enligt en annan legend, som en gammal man i Norrbo berättat mig, skulle "Per Stab- be" för haltannat århundrade tillbaka varit ett stort och resligt träd, men så en dag hade åskan slagit ner i toppen och skjutit i hop tallen, så att omfånget växt ut all- deles förfärligt på bekostnad av längden. Detta utan att trädet erhållit ens en rispa i barken. "Gammel-Erskes" brännvin. Mormor berättar: I min fars och mors barndom bodde här i Delsbo en person vid namn Engelbrekt, ända från ungdomen begiven på brännvin och slutligen till den grad för- supen, att han blev oförmögen till allt ar- bete. Gården fick förfalla, på åkrarna väx- te småskogen i kapp med videbuskarna och hustrun och barnen fingo frysa och svälta / i brist på det nödvändigaste. Allt för den usla spritens skull. En söndagsnatt vid mikaelitiden, nyss hemkommen från ett supgille, där det gått ganska hett till väga och just i färd med att lägga sig i sin kammare uppe på loftet, fick Engelbrekt besök av "Gammel-Erske", som ville bjuda på en sup ur en medförd kvartersflaska. Oaktat sitt omtöcknade till- stånd stånd och sin stora begivenhet på starkvaror vägrade dock Engelbrekt att sma- ka på flaskans innehåll. Och i trots av att "Gammel-Erske" uppbjöd all sin övertalnings- förmåga, måste han avlägsna sig med oförrät- tat ärende. Men natten därpå och alla de följande nätterna hela veckan igenom, åter- vände den onde frestaren vid samma klock- slag, och för varje gång medförde han en allt större flaska samt utvecklade en allt större envishet, dock alltjämt med samma ne- gativa resultat. Engelbrekt var ståndaktig, och då han icke heller efter sjunde besöket kun- de förmås att smaka på "Gammel-Erskes" bränn vin, hade denne blivit arg och slungat flas- kans innehåll rakt i ansiktet på Engelbrekt. Men det var inget vanligt brännvin, som "Gammel-Erske" tänkt bjuda på. Efter detta blev Engelbrekt alldeles skinnlös i hela ansiktet och dessutom sängliggande en lång tid fram- åt. Från den dagen smakade Engelbrekt aldrig en spritdroppe, och han blev dässutom en skötsam och ordentlig människa.