Transkriberad uppteckning

Sagan om Höjdtjärn Långt uppe i den stora, vilda skogen låg ett tjärn, som av bygdens befolkning fått namnet Höjd- tjärnet. Namnet tillkom troligen därav att tjärnet låg på högsta krönet av den skogsbeväxta bergås, nedanför vilken bygdens fåtaliga invånare byggt sina hyddor. Skogens vilda djur bodde i klyftorna av de omgivande bergen och folket undflydde stället, ty det sades att skogsrået där ibland visade sig för ensamma jägare eller vallgossar. Bland byns flickor fans det dock en som älskade den ensliga platsen. Ofta gick hon dit i skymningen och satte sig att spegla sin välväxta kropp och vackra ansikte i vattnet. Visst hade hon hört att tjärnet ej var likt andra vatten, ty aldrig krusade en vindkåre den lugna ytan, men det förskräckte henne icke. En afton satt hon som vanligt och såg sin bild, och det grämde henne att se, att det band som höll samman hennes långa hår, var trasigt och urblekt. När hon åter lyfte blicken såg hon tätt invid sina fötter, flytande på vattnet, ett silverfärgat band. Det slingrade sig kring vassen och var så vackert att hon aldrig sett dess like. Då hon böjde sig fram för att gripa det, gled det bort från stranden. Flickan blev rädd och sprang Vänd! / hastigt mot hemmet men hon tänkte alltid sedan på det vackra bandet, och på den glans det skulle sprida kring hennes hår. Ofta tänkte hon gå tillbaka för att söka det, men fruktan för det övernaturliga höll henne tillbaka. Men en afton blev hennes längtan för stark. Utan att ses av någon smög hon åter ut till Höjdtjärn. Hon skyndade stigen framåt utan att märka huru kvistarna sårade hennes ansikte och att hennes bara fötter blödde. Kommen till stranden såg hon åter det skiftande bandet och utan att besinna sig ett ögonblick sprang hon ut i vattnet, som snart nådde hen- ne till halsen. Bandet slingrade sig då om hennes kropp och drog henne ner i det våta djupet. Några bubblor stego upp, brusto och försvuno. Då brast stormen lös kring Höjdtjärn. För första gången slogo böljorna mot stranden, och det lät som en människas gråt i den ensamma natten. Ännu mera än förr undvek man sedan stället och ingen nämnde mer den försvunna flickans namn. "Näcken tog henne", sade man endast. Theresia Danielsson, Råtakan, Lönnskog Värmland.