Transkriberad uppteckning

Sägner om Mosjön I kristdala socken i Kalmar län ligger den lilla Mosjön. den har under sommar tider varit föremål för många underliga folkföre- ställningar. Efter fåfänga försök att med lod och snöre meta djupet hade man kommit till resultatet att om den inte precis var bottenlös, stod den dock på något egendomligt sätt i förbindelse med havet. I den tron styrktes man därför att dess vatten sällan frös till. Hände det någon gång, var det alltid långt senare än traktens övriga sjöar. somliga trodde nog, att sjöns djup var begränsat, men alldeles säkert menade man, var den då minst lika djup, som kyrkans torn var högt. / Gärna sattes sjön i samband med tillvaron av andeväsen. Stundom uppenbarade sig dessa som ofantliga vidunder, än endast som hemlighetsfulla krafter och än som ### och lockande nymfer. Alltid ingår de emellertid ###. Om vintern då sjön mot sin vana någon gång frusit till kunde det hända, att isen brast under de åkande eller gående. Det var då alldeles omöjligt för dessa att komma ur det våta elementet. De makter som härskade på djupet, behålla sitt rov. En sägen lyder: Till Mosjön hade fader Ola begivit sig för att meta en vacker sommardag för lång tid tillbaka. Solen brände varm. Det rådde en sådan besynnerlig stillhet på sjön. Ola lät sin eka glida. Inte hade fisket idag varit så synnerligen givande, och solljuset verkade så ### både till kropp och själ, varför Ola fått upp sin medhavda ### med tillbehör för att därmed åstadkomma ett medel att lätta upp humöret. Efter avslutad malning tänkte han / Ur lådan hämta sig en stärkande pris. Men i samma ögonblick fick han se en näsa av ofantlig storlek uppsticka över vattenytan. Ola var ingen rädd karl. Han kom att tänka att näsan av snuslukten lockats från djupet för att få snus. Ola sade därför: ”Hör du näsa, så har jag snus.” Därefter tog han nu lådan en pris och stoppade i de uppsvällda näsborrarna. Men det skulle han inte gjort. Strax gick företeelsen ned under vattnet. Men nu blev det ett sådant nysande, att hela sjön gick i uppror. Vågorna ### höga och det var med knapp nöd, som Ola den gången kunde rädda sitt liv. Att bjuda den näsan snus hade större följder än Ola kunde ana. Det var väl också sista gången, som Ola gav sig i samspråk med den personligheten, vilken troddes vara- den onde själv.-”