Transkriberad uppteckning

En mördares offer (myringen) som bedriver allehanda ofog, och hur han nedmanas av en präst. (Samme berättare som föregående). En man vid namn Pål Rasmus, boende i Voxtorp Halland, var ovanligt grym mot människor och djur, plågade allt och alla han kunde komma åt. Slutligen hämnades bönderna på honom och mördade honom. Men hade han varit elak som människa, blev han det mångdub- belt värre som gast. Han bodde i en ihålig pil utmed vägen, som leder från Voxtorp till Hasslöv. Så snart någon människa kom körande där förbi, sedan det blivit mörkt, kunde man vara viss om, att myringen var fram- me och stötte bort ett hjul från / hans åkdon, eller satte sig gasten upp att åka, vilket senare föror- sakade, att hästarna ej orkade gå ur fläcken.* På så sätt var nämnde andeväsen en skräck för nejden en längre tid, och ingen vågade fär- das den vägen efter mörkrets inbrott vare sig gående, åkande eller ridande. Men slutligen råkade gasten sin överman. Prästen i Hasslöv kom en kväll åkan- de förbi myringens bostad, den murkna pilen. Genast var gasten framme och stötte bort det ena hjulet från vagnen. Utan att varken bli rädd eller bekymrad, steg prästen ned av åkdonet, lade det lösa hjulet upp i vagnen och befallde gasten *För att få veta vad slags "###" det var, som förorsakade att hästarna ej orkade gå, kunde den körande gå framom hästen, lyfta av huvudstolen och se genom den bort på vagnen. Då syn- tes alltid det andeväsendet, som eljest var osynligt, och vanligen då satt och åkte. / att bära i vagnens axel, till dess han fick befallning att lämna den. Pål Rasmus jämrade sig men måste lyda. Prästen satte sig upp i vagnen och åkte så hem till prästgården i Hasslöv. "Var god håll i axeln, medan jag går in efter bok och prästkrage"! Gasten jämrade sig men lydna- den var ofrånkomlig. Sedan nämn- da saker voro hämtade, befalldes gasten följa med. De gingo till en källa i Voxtorps ängar, ett par km. från Voxtorps kyrka, där Pål Rasmus nedmanades. Varje år fick han taga ett tuppsteg mot Voxtorps kyrkogård, men varje skottår ett tuppsteg till- baka. Då han hunnit till kyr- kogården var han fri.