Transkriberad uppteckning

Min man var komminister i Hökhuvud- Skäfthammar i Uppland. Vi hade en arrendator från grannsocknen Valö. Hans far var arrendator under Forsmarks bruk. Det tillhörde en bruksarrendator att kola en eller flera milor (allt efter arrendegårdens storlek) under vintern. Gubben Olsson, så hette arrendatorns far, skulle kola två milor och fick därför ligga i kolskogen minst ett par månader varje vinter. Medan hans sönder, sju till antalet, voro små fingo de turvis vara hos honom i kolkojan, men sedan de blevo stora och kunde göra nytta för sig på annat sätt, låg gubben där ensam, tills det blev tid att riva milan. Under det milan kolade, hade han god tid att syssla med allehanda slöjdgöromål. Men han gick alltid tidigt i säng. Om han trodde sig ej kunna sova, lade han sig ett par timmar på- klädd på britsen. Han kunde då stiga upp och ”mata på elden”, så det inte blev så kallt till morgonen. ”En kväll”, berättade arrendatorn, ”hade far lagt på en duktig stockbrasa, för det var ruskväder och kallt och så lade han sig ovanpå sängen, för han tyckte det var för tidigt att koka gröten. Men så somna han till ett slag och när han vaknade, var brasan nästan utbrunnen. Då steg han upp, och la på en brasa igen och så kasta han sig på sängen en stund, me- dan brasan skulle få brinna till, så han skulle kunna sätta på grötgrytan. Knappt hade han kastat sig på sängen för än dörren gick upp, och ett väl- digt fint fruntimmer kom in. Far undrade väl i början vad det kunde vara för ett fint kvinnfolk, som var ute i detta ruskväder och hade så mycket guld / och silver och all slags grannlåt på sig. Men snart förstod han, vad slags främmande han fått, för hon var så rädd att vända baken till. Hon gick fram till spisen och tittade på slevar och skedar och salkrokar och allt möjligt som han hade gjort. ”Du har trevligt här du”, sa hon, ”och varmt och gott har du, och slöjda kan du. Nog kan man trivas här tillsammans med dig. Det är annat det, än att gå ute i sådant ruskväder.” Han märke, hur hon försökte ställa sig in med honom på alla möjliga sätt, men han aktade sig noga för att svara henne. Men inte ville han stöta sig med henne och visa ut henne heller, för då tänkte han, att hon kunde ställa till något spektakel med milan. Slutligen måste hon gå, men hon gick liksom på sidan, så hon inte skulle visa baken. Men så måste hon vända sig för att få upp dörren, och då var baken urholkad alldeles alldeles som ett baktråg. Se det var skogsfrun förstås”