Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Tävelsås socken i Småland berättar Anna Hult (född 1883) om Uppteckningen är gjord år 1942 och hör till frågelistan Jordens fruktbarhet – växttiden.
Fler sägner från Småland
Se alla i Småland »
Tävelsås, Småland
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
1947
Läs sägen →
Tävelsås, Småland
Offerkastar
I vår socken finnes en offerkast. Den är belägen på Norregårds ägor alldeles vid sockengränsen mot Dänningelanda. När man far västerut mot Dänningelanda där vägen går genom tät skog finnes på vänster hand en grop, allmänt kallad "knallahåla". Det säges att en knalle där för långa tider sedan blivit ihjälslagen och nergrävd. Sedan började man kasta där, för längre tillbaka sedan kastades pängar och knivar och dylikt, sedan blev det småsten och kvistar, slutligen bara det senare. Ibland kunde högen bli så stor att man måste bränna den, men detta måste ske på platsen, intet fick bortjöras därifrån. Det bringade också olycka att taga bort den minnsta kvist därifrån. Om man sade något när man kastade visste inte mina sagesmän, de hade då inget sagt fastän de kastat, men det var bara en gammal vana och för att det brukades så. Kastandet upphörde för omkring 25 eller 20 år sedan. Vid den tiden hade en del ungdomar börjat på skämt draga dit stora grenar och hela enbuskar. Varför man kastade? "Jo, det var för att det inte skulle spöka där." Om endast en i ett sällskap skulle kasta eller alla, ja det var som det föll sig, likaså om det skulle kastas både vid bort- och hemfärden. Men tydligen har det varit regler för allt detta. Men spökade gjorde det i alla fall vid knallahåla. Men det kanske var sedan man slutat kasta. Efter mörkrets inbrott voro alltid hästarna rädda där, när man åkte förbi. Jag har själv en gång åkt där förbi en natt, och det var med nöd hästen kunde fås förbi där, han stegrade sig och ville bara tillbaka. Numera kan denna plats inte lätt säkert särskiljas från omgivningen. Enligt en annan sagesman, bördig från den trakten finnes det en offerkast mellan socknarna Öhr och Öjaby. Även här har man för länge sedan slutat att kasta. Den lär ha uppkommit på platsen för en hemsk olycka. En kvinna var en gång för långa tider sedan vid Öhrs kyrka i julottan. Som hon satt där började hon känna sig sjuk och som hon snart väntade ett barn ansåg hon att det var bäst hon sökte sig hem. Hon gick, och gick ensam. Men hon hann aldrig hem. Hon blev överfallen av vargar och uppäten. Man hittade rester av henne i snön sedan. På denna plats blev sedan en offerkast, där man kastade mynt, saker av stål, sten och kvistar. I Öjabytrakten, ej långt från Wäxjö har också funnits en kasthög. Den låg på den plats där en flicka en gång blev överfallen och ihjälbiten av några jakthundar. Jägan, som säges ha hetat Göte tycks inte ha varit utan skuld, han grävde då ner henne för att dölja ogärningen. Men allt blev upptäckt, och hans nacke fick falla för bilan. Han lär vara den siste som avrättades i vår bygd. På denna plats, där man fann den döda flickan började man sedan kasta, en kasthög uppstod som dock nu, även den, för länge sedan är glömd. Att man kastade vid bautastenar, forngravar, kyrkogårdar eller på andra liknande platser har ingen här hört talas om. Att genom ett kors eller något annat märke markera en dödsplats tycks ha varit brukligt förr. Man kan även sluta sig till det genom ett exempel. För några år sedan omkom en person genom olyckshändelse i en skog. Någon av de gamla i byn föreslog då att man skulle resa ett kors på platsen. Det hade brukats förr. Men det blev ej av, den dödes anhöriga önskade det ej. Några andra slag av kasthögar än de nämda äro inte kända i vår ort.
1942
Läs sägen →