KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Stora Kils, Värmland

"Denna julhög skulle vara så länge julen varade"

Transkriberad uppteckning

I en uppteckning från Stora Kils socken i Värmland skriver folkminnesupptecknaren Ragnar Nilsson (född 1893) om julkosten som skulle stå på bordet över hela julen. Uppgifterna kommer från en kvinna född 1847. Uppteckningen gjordes år 1931.

Socken Stora Kils
Landskap Värmland
Härad Kils hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Stora Kils, Värmland

Naturföremål

”Lurviga” träd var man rädd för, d.v.s. träd med knölar på stammen och egendomli- ga utväxter i grenarna. Man misstänkte gärna att man ”borrat in bölder och tandverk” i såda- na träd. Bölderna skulle liksom ge sig till- känna på stam och grenar. Morfar miss- tänkte sådant, och jag minns att han me- nade, att den som fällde ett sådant träd fick både tandverk och bölder. Man ”skyd- de ett sådant träd som pästen.”

1931 Läs sägen →
Stora Kils, Värmland

digerdöden Farsoter

Det sades, att det inte skulle finnas mer än en flicka och en pojke kvar i hela Värmland efter det digerdöden gått fram. När en person nös, så sade han: "Gud hjälp". Det uttrycket skall härleda sig från digerdöden. Ända tills senare tid har man använt det uttrycket. Den som nös stöp med detsamma och dog. Så har det sagts.

1931 Läs sägen →
Stora Kils, Värmland

nödbröd o nödfoder Nödår

Min morfar berättade att han hade fått vara med att äta barkbröd. Han talade om att de skavade av barken på granar och täller och tog den bark som var närmast veden. Den barken hackade de sönder, torka- de och "mal" till mjöl. De använde han- kvarnarna att mala på. Han höll inte det brödet för smakligt. Och det blev inga krafter av det - inte mer än att de uppe- höll "livhanken." Det var mest bland de fattigaste man fick ta till det. Hos dem åt man rent barkbröd, bönder- na hade ju alltid några "havremjöls- sår"(?) att blanda i. Morfar sade, att det var värst att få bröd bakat av rent / barkbrödsmjöl att hålla ihop. Han tala- de om att de plockade syrgräs och tor- kade och förvandlade till mjöl. Nödfoderämnen till kreaturen. Man gav fåren ungtallar vilken de fingo äta både riset och barken. Nå- gon gång kastade de även sådant foder till korna. Man kokade ene åt korna. Lagen slogs på den hackade råghalmen, varefter man gav dem denna sörpa". Även hörde jag omtalas, att man om våren tog kvistar och skott av lövträd och buskar, som hackades och gavs kreaturen. På höstarna, samlade de s.k. "renmossa" ("toppmossa") på bergen, som gavs korna. Man hade den i varmt vatten, så blan- dade man den med hack. Renmossan repades med händerna och lades i högar. Jag har även hört talas om att de gav kreaturen stallgödsel. / På våren, när fodret tröt, och ingenting fanns på marken att äta, gick man och skar ljung och gav åt kreaturen. Man ryckte upp ljungen med händerna eller slog den med lie. Det var ett slags nödfoder, ty man tog inte gärna till ljungen med mindre än att alla andra vägar att skaffa foder voro tilltäppta. Här och var nödgades man ta halmen av ta- ken och använde den till kreatursfoder.

1931 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //