Brödet och dess tillredning (forts.)
När jag var nio år, var jag och en annan pojk och lekte nere vid en bäck en gång. Då hörde vi, att det prasslade i bus- karna ett stycke därifrån. Om en stund fingo vi se en stor orm Det var en hjulorm. Vi blevo så rädda så vi sprungo, så fort vi kunde, men ormen kom efter. Det var tur, att vi skulle upp för en backe, så ormen kunde inte rulla så fort, utan vi hunno hem och stängde dörren, men ormen rullade förbi. Han sat- te munnen i stjärten och rullade utåt vägen, som ett hjul. Människorna voro rysligt förskräckta. Prästen lyste på i kyrkan, att den, som kunde skjuta ormen, skulle få 50 kr. Till sist blev den också skjuten i en församling, som hette Rydboholm. Ormen hade då rullat något över en mil men ej gjort någon skada. Det var ett sådant undrande, var ormen var kommen ifrån, ty sådana ormar hade man aldrig sett förr i Sverige, och man såg aldrig någon mer.
För att förebygga att en död gick igen, band man samman den sänghalm, på vilken han eller hon dött. När kistan så fördes till kyrkan, bredde man ut halmen på vägen och tände på, varpå likvagnen med kistan hastigt körde över elden. Då gick den döde ej igen.
"Skärvan" Då något barn fått engelska sjukan, ("skärvan" sade vi här) så botades det, genom att man drog det sjuka barnet ut och in genom ett fönster, eller å andra sidan, fick man aldrig lyfta in ett friskt barn genom ett fönster, för då kunde det få "skärvan". Fallandesjukan: Jag minnes också, att jag hörde i min barndom, att om någon hade fallandesjuka, så skulle han passa på då någon avrättades, och då kvikt samla upp blodet och dricka det. Det skulle hjälpa. Jag har hört berättas, att i Ryssby fanns / för länge sedan, en kvinna kallad "Glarpa-Stina", känd för kvacksalveri. Hon gick på kyrkogården och samlade upp ben, för att använda vid botande av alla sorter sjukdomar. Men efter viss tid måste hon lämna dem på samma plats som hon tagit dem, för annars spökade det. Renfana brukades till botemedel mot blåskatarr.