Vittran eller de underjordiska. 3.

"Vittran eller de underjordiska." № 3. För mer än 50 år sedan var jag lärarinna i en mindre folkskola i Bergsjö, Hälsingland. Skol- huset låg litet avsides, jag var ung, knappt sjutton år, och mörkrädd, varför jag ej vågade bo i skolan utan lät inackordera mig i en bondgård som låg ett gott stycke från skolan. Familjen, där jag bodde, bestod av man, hustru, en femårig dotter och en gammal farfar, som vid det laget väl kunde vara mellan 70 och 80 år. Farfar var en pigg och rar gammal gubbe, full av sagor och berättelser av alla slag. Ibland kunde han sätta sig och berätta om vittror och troll och skogsrå och sjörå och alla möjliga hemlighetsfulla väsen. Tyvärr har en stor del fallit mig ur minnet, så jag endast dunkelt kommer i håg det. Mycket sade han sig ha upplevat som inga lärde kunde förklara. Han gick där och pysslade med allt möjligt, och särskilt ägnade han kreaturen sin omsorg. Ladugården skötte han nästan ensam. En dag berättade han: "När jag i går morse kom in i ladugården, gick där en liten röd- klädd man och tittade och vände på allting. En stund stod jag tyst och såg på honom och så så frågade jag: "Vad har du här att göra? Gå din väg! Här har du ingenting." Men han svarade ingenting utan gick upp till kon, som står närmast gödselgluggen till höger, och sysslade han först med något, vad det nu var, och så sprang han ut genom gluggen för den stod öppen, så det skulle vara litet svalt åt korna. (Det var mitt i sommaren.) Jag tittade ut genom gluggen för att se, var han tog vägen, och då såg jag, att hela ängen var full av vitterkor och små röda människor, som vallade dem. / Jag rätte upp mig för att dra kniven och kasta över dem. För om man kastar stål över dem, kan dom inte göra sig onsynliga. Men när jag tittade ut igen var dom borta. Den där bytingen hade väl varnat dem." Ja, sade jag, jag minns, att mormor talade om en, som lyckats kasta kniven över två stora svarta vitterkor och fått behålla dem, men inte trivdes de andra korna tillsammans med dem, så det var där inte någon välsignelse med dem. "Kan väl så vara det," mente gubben, "men se dom kunde då ge sig i väg, för si dom e' då fasligt rädda för stål. Vi ha dom då inte under ladu- gården, för si, där tocka där finns, är det då alldeles stopp, att man kan få ha nå'n tur med de andra kräken."