KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Ragunda, Jämtland

"Bondbönor började odlas i samband med första världskriget"

Transkriberad uppteckning

I en uppteckning från Ragunda socken i Jämtland berättar lantbrukare Erik Jonas Lindberg (född 1905) om bönor och ärter. Uppteckningen gjordes år 1969.

Socken Ragunda
Landskap Jämtland
Härad Jämtlands län ö. d:a tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Fler sägner från Jämtland

Se alla i Jämtland »
Ragunda, Jämtland

Sätter på tandvärk

Det var en som bruka gå här och köpa skinn, och jag sålde killingskinna åt honom. Men då fick jag 15 öre för skinn, och då fick jag höra han hade gett 20 eller 25 öre i en gård här bredvid, så nästa gång han kom sa jag att jag sålde inte nå skinn åt honom för det där. Och han blev arg men vände sej bara om i dönn och sa att jag fick väl behålla dom då. Men just som han hade gått var det som om jag hade blivit skjuten genom käken, och jag fick en sådan ohygglig värk, men jag var kvick och tog en eldbrand och kasta efter honom, och då blev jag bra igen. Men vi blev ju vänner sen, och jag sålde skinn flera gånger åt honom.

1932 Läs sägen →
Ragunda, Jämtland

Jättekast

Det var en jätte i Vättaberget som kasta en sten mot Kaststenberget och skulle kast ihjäl jätten som bodde där. Och den sten finns där än, och därför heter berget Kaststenberget.

1932 Läs sägen →
Ragunda, Jämtland

Djurläkare och trollkunnig

Det var en som hette Rasmus i Hammerdal som var en duktig djurläkare, fast han ju inte hade gått och lärt sej något. Han kunde ändå. Och han kunde mycket annat också. En gång blev han kallad till Krokvåg, för det var en bonde där som hade en häst som hade "förlore" sej i ryggen, så ryggraden var på ett ställe som nedfallen bak. Men han tog hästen hem till Hammerdal och hade henne en tid hos sej, och han fick henne bra också. Men då han då kom hem med henne, då hade han kört med henne från Stugun till Krokvåg, och det är nog fem mil det, så hon var ju trött då dom kom fram. Så då han skulle fara var ju hon för trött, så han ville födorådsgubben i gården skulle låna dom sin häst för den där vägen tillbaka. Men han neka. Så dom skulle då bli tvungen ta samma häst igen. Men då kom 'n Rasmus in i stallet, och då sa'n: "Ja, Docka, du måste springa du, men 'n Pålle ska få slita ont för det." Pålle, det var födorådsgubbens häst. Och jag var dräng där då och var i stallet, jag skulle skjusse 'n, så jag hörde själv att han sa det där. Och jag körde, men hästen fick inte ett strå blött på sej. Men hemma hade dom trott 'n Pålle skulle dö, för han blev alldeles blöt där han stod och syntes vara alldeles slut. Men då jag kom hem och ledde in märra, då börja han på torka. Och då tala jag också om vad 'n Rasmus hade sagt.

1932 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR