Transkriberad uppteckning

På ett ställe blevo de aldrig utan siktat mjöl. Hur mycket de än togo, så räckte det likväl alltid till. En gång, då de gingo ut i boden, fingo de se en liten trasig gubbe, som stod och siktade mjöl. De blevo glada och läto honom hålla på med det. Sedan en gång, när de fingo skräddare i gården, tänkte de: »Nu ska vi låta göra nya kläder åt gubben». De märkte kläderna på en pojke, som var lika stor som tomten. När kläderna voro färdiga, lade de dem i boden, där tomten brukade stå och sikta. Han såg en stund på de nya kläderna och sedan på sina trasiga, och så tog han på sig de nya kläderna och lämnade kvar sina slarvor i stället. Sedan tittade han på sina nya kläder, strök sig med händerna på sidorna och sade: »Tomten är grann, han siktar inte mjöl mera». Och efter den dagen siktade han inte mera åt dem.