Transkriberad uppteckning

Det var en Östersjöskeppare, som hade tomten med sig på fartyget. En gång voro de i Sverige och lastade i Pitå i Västerbotten. Där voro två skonare och lastade tillika och foro ut till havs och fingo ligga där sedan alla fyra till ankars. Sedan hade tomten en natt kommit och väckt upp Strandberg, så hette skepparn, — och han upp och tänkte: »Vi ha bra vind nu», men när han kom upp, så blåste det lika som förut, och så han ner tillbaka igen och sova. Efter en tid kom tomten åter och gav åt honom två duktiga örfilar, så att det blixtrade för ögonen. Strandberg upp och ropade åt karlarna, att de skulle upp och hiva, men det blåste allt motvind, och karlarna tänkte, att han hade fått fel på vettet. Under tiden så hivade tomten, så att seglen hade smullit, och som de hade hivat, hade vinden sprungit om, och de att segla ner till Lybeck, och när de kommo dit, var vinden slut. När Strandberg kom tillbaka till Pitå, lågo de andra två där ännu, så att han lastade ny last, och så följdes de åt. Så länge tomten var med honom, hade han god tur. Tomten bodde om vintern med honom på Norrstrand. Men så hade han förargat tomten, så att han for ifrån honom, och innan han for, sade han: »Du gör ett stort haveri nu», och så gjorde han, och miste sin skonert, som hade kostat mer än tvåtusen riksdaler, och sedan hade han ingen tur mera på sjön.