Transkriberad uppteckning

En gång var jag här på Knutsnäs på stallsvinden och gav hö åt hästarna och hade en söndrig lykta. Hela rutan var ute. Då kom en stor, gul katt och fräste. Jag blev rädd och täckte med kjolen över lyktan, så att det blev mörkt. Och med detta kröp det under höhäcken. När jag kom in, berättade jag åt gamla mor, vad jag såg, och då frågade hon, om jag hade söndrig lykta. »Jo», sade jag. »Ja, du behövde inte något mera, då du hade söndrig lykta. Du kan tacka din lycka, att han inte kom på dig, för han tål inte, att man går med söndrig lykta. Han håller vård om elden han och ser efter, att man inte spiller kring den.» Han var så bra att ha. I brännbastun behövde jag inga firstickor (tändstickor), för han höll så bra elden att brinna. Fast hur länge jag var borta, behövde jag bara litet blåsa. Alltid fanns det någon brand, som brann, fast så liten som en knytnäve. Då jag lagade eld i bastun, sopade jag så rent förut, och då kom jag så bra överens med tomten, för han ville ha allt så rent. I Oppgårds är karlatomte, och i Nergårds är gumman tomte. Där var karlen är tomte, har man tur med sig, men gummatomten hämtar bara otur med sig. I var gård finns det tomte.