Transkriberad uppteckning

Då ett skepp seglade en dag ute på havet, hände det sig att det stannade helt hastigt och lustigt. Sjöfolket vart förskräckt och trodde, att fartyget stött i berget. Allihop rusade upp på däck, och då de kommo dit, stod där en kvinna, som framtill var så obart grant klädd, men bakpå hade hon fjäll och fenor liksom en fisk. Det var havsfrun. Hon gick fram till kapten och frågade, om hon inte skulle få följa med till Rom, för fartyget skulle segla dit. Kaptenen vågade inte annat än lova, för han tänkte, att annars kan det gå galet på resan. »Vad ska du göra till Rom?» frågade kapten. »Jag ska åstad och skåda, då »den gamle» far av med påven», svarade havsfrun. Då de kommo fram till Rom, så försvann bon. Samma dag dog påven. Sedan fartyget lossat och lastat och var färdigt att börja segla, kom hon igen och frågade, om inte hon skulle få följa med. Kaptenen måste lova. Nu for skeppet med sådan fart, så att om en liten stund voro de vid samma ställe, där havsfrun först kom på, och då stannade det där. Hon bad kapten att följa med sig dit, där hon bodde. Men inte vågade han gå titan bad kocken gå, och han gick. Där nere i havet var ett stort slott, som hade så obart många salar. En stor sal var full med guldpenningar och silverpenningar och ädelstenar. Nu gav hon honom en penningpåse, som var så tung, att han inte ville orka bära den. Sedan förde hon honom till skeppet tillbaka. Kaptenen ville ha penningar av honom, och då han inte fick något, kastade han kocken i havet. Men då började det storma så förskräckligt, att skeppet höll på att sjunka. Då kastade havsfrun kocken oskadad upp på däcket, och med detsamma slutade det att storma. Efter den gången vågade inte kaptenen göra något galet åt kocken. Denne vart till slut kapten på eget fartyg och gjorde många lyckliga sjöresor.