Transkriberad uppteckning

En dräng ville följa med sin matmor, då hon for ut om påsknatten som påskkäring, och smorde sig därför ur hennes horn, som hon gömt mellan väggen och ugnen, sedan hon först farit i väg på sin kvastkäpp ut genom skorstenen. Men i stället för att säga: »Upp o ner o ingstans ver», sade han: »Upp o ner o allstans ver!» Han kom visserligen fram till samma mål som matmodern, men stötte emot överallt i tak och trädtoppar. Påskkäringarna hade samlats i en gammal vattenkvarn mitt i en skog. Mitt ibland dem var den onde „själv utrustad med en hästfot och en folkfot. Han vägde den ull, som käringarna hade samlat före påsken, på ett besman. Ifall någon hade samlat för litet, fick hon ett slag med besmansknoppen i huvudet. Ullen samlades av käringarna under nätterna närmast före påsk, sålunda att de smögo sig in i andras fårhus och tjuvklippte fåren mellan öronen och längs ryggraden. När drängen hade sett nog, smög han sig åter bort. När han kom ut ur kvarnen, stod där en kolsvart häst, som välvilligt lät honom stiga upp på sin rygg. Sedan for den med susande fart genom luften hem till husbondens stallsdörr. Drängen ledde in hästen i stallet och gick in till husbonden och bad honom komma ut och se den vackra hästen, som han hade hemfört till gården. När husbonden kom till stallet, fann han likväl endast sin egen gumma, som sysslade med att ge foder åt gårdens hästar.