KORPSKRIFTEN

...
Meny

Tro, sed och sägen.

Upptecknare: Signe Vestman

Transkriberad uppteckning

Nedanstående skrock och folktro är ur minnet upptecknat så som jag i min ungdom hörde de gamle berätta. Pukharen. En av de mäst skrockfulla och besynnerliga föreställ- ningar, som längst dröjde sig kvar och voro all= männast utbredda inom västvärmländska bygder var tron på mjölkharen, eller pukharen som den allmänna benämningen var i dessa trakter bland folket. Tron på pukharen hade ett märkligt stöd i avunden grannar emellan, han var ett väsen i det ondas tjänst och en inbringande makt för den, som ägde honom. Den som hade en pukhare drog mjölken från andras kor till sig och hade utomordentlig smörlycka. Om korna i ladugården hastigt började sina, var man genast på det klara med att någon skickat sin pukhare på dem. Fick man syn på pukharen, kunde han se ut som en vanlig hare men också bara som en gammal tvagestubb. Det hade också hänt att någon fått skott på honom. Man hade då funnit, att det man skjutit var bara litet boss, ris och stickor. / Man borde aldrig låta stickor, som blivit brända i båda ändar ligga kvar i spisen. De kunde duga till ben på pukharen. En slags liten ljusröd svamp som ibland förekommer på gamla stubbar och murket trä ansågs vara spillning efter pukharen. Rörde man sönder dessa med en kvist och fann blod inuti, var man säker på att det var spår efter pukharen. Huru en del trollkunniga personer troddes besitta förmågan att draga från sina medmänniskor belyses av följande gamla historia: En gumma skulle tjärna smör och bad sin piga att skumma av tre mjölkfat och slå grädden i tjärnan. När nu gumman började tjärna steg grädden över tjärnan och över hela rummet. Skummade du av tre fat, sade hon till pigan. Åh, svarade denna, tre fat tyckte jag inte var nog, jag skummade av sju. Varpå gumman utbrast: Det hade väl varit nog att ta grädden av tre kyrksocknar, om man inte skulle ta av sju. Det dugde inte heller bland allmogen om någon främmande kom in i ladugården och berömde någon av djuren. Han ansågs skämma kon. Många personer ansågs ha onda ögon, makt att med blicken kunna fördärva andras egendom. Stål var det mäst effektiva skyddsmedlet mot trolldom. Man satte i väggen, i dörren eller under tröskeln en kniv på vilket stålet gick igenom skaftet.

Socken Brunskogs
Landskap Värmland
Härad Jösse hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Tro, sed och sägen.

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //