Transkriberad uppteckning

Sägner och visor. Dalsland, Rölanda socken. Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hällan, Hökedalen. Sägnen om Gertruds-fågeln. Vår Frälsare kom en gång under sina vandringar här på jorden in i en bondgård, (där husmor höll på med bakning. Frälsaren bad om en kaka, bad om att få en kaka / bakad åt sig. Kvinnan tog ett ämne av degen och skulle baka ut en kaka åt främlingen, men när den var utkavlad, tyckte hon att den var för stor att ge bort. Hon satte den undan, och tog ett nytt ämne ur degen, men även den kakan blev för stor att ge åt främlingen. Så höll kvinnan på en lång stund, men ingen kaka blev liten nog att ge bort. Frälsaren hade tyst sett på, men så öppnade han fönstret och sade till kvinnan: "Din tid är förbi. Såsom en fågel skall du leva därute, och hacka bark i alla dina dagar!" Kvinnan, som hette Gertrud, flög såsom en svart fågel ut genom fönstret. Och denna svarta fågel med den röda / huvan kallades sedan för gertrudsfågel. Om den missnöjda kvinnan. När Frälsaren gick omkring på jorden, kom han en gång till en kvinna som stod och tvättade kläder. Kläderna voro hela och bra, men kvinnan ansåg dem väl för simpla. Då Frälsaren frågade om hon tvättade kläder, så svarade hon spotskt, att det blott var trasor. Men då sade Frälsaren: "Må det bliva trasor!" och det blev trasor av alla kläderna. Jättestenen i Gillanda. Invid landsvägen som går genom gården Gillanda står en mera ovanlig, hög och / reslig sten. Om denna sten går det en gammal sägen. Det var för länge sedan en jätte som gick fram till säteriet Gillanda för att låna bröd där. Men kommen på hemväg överraskades han av soluppgån- gen och blev förvandlad till denna sten. – Man kan tydligt se huru jätten när han träffades utav solstrålarna bar brödknytet på ryggen. Jättekäringens skattsökning. En jättekäring hade mistat sin skatt och sprang omkring i skogen och letade efter den. Hon lyftade på alla de flyttblock hon kom till i den tanken, att skatten möjligen kunde vara gömd under något av dem. För att nu veta vid vilka block / hon varit och sökt, så lade hon små- stenar under dem. Och därav kommer det sig, att så många flyttblock ligga på bädd av småstenar. Sägnen om jättekäringen och Sjôl. En mjölnare stod en gång och kokade tjära, då en stor och anskrämlig jätte- käring kom och ställde sig framför honom och gapade så mycket hon för- mådde. "Har du sett ett större gap?" frågade hon mjölnaren. "Har du smakat hetare välling?" svarade mjölnaren, och tog en slev av den kokande tjäran och slängde i jättinnans gap. / Nu blev hon rasande, och skrek åt mjölnaren: "Vem är du som vågar bränna mej!" "Det är Sjôl som har gjort det, Sjôl hetter han", upplyste mjölnaren. Då rusade jättekäringen vrålande hem, och skulle få jättefar till att taga hämnd. "Sjôl bränner mej, Sjôl bränner mej!" skrek hon när hon kom in till jätten. "Sjôl gjort, får sjôl ha't!" genmälte då jätten Gamla sägner från Håbol. I. En bonde hade blivit förtrollad till "mankuse". Han kunde stundtals bli för- vandlad till gråben, och han kände när / denna förvandling kom över honom. denne bonde, som hette Anders, och hans gumma voro ute och stackade hö vid en skogsslått, då mannen plötsligt yttrade att han måste gå åt skogen ett tag. Kvinnan fruktade för vargen, hon var havande och för sådana var han särskilt farlig. Hon bad att mannen inte skulle gå ifrån henne. Mannen föreslog, att hon skulle klättra upp på höstacken, för att vara fredad ifall gråben visade sig, och så skulle hon ropa "Anders", och då skulle han komma med detsamma. Mannen hade jämnt försvunnit i skogen, så kom gråben sättande fram mot stacken. Hustrun försvarade sig med räfsan och / gråben fick många daljande. Men likeväl högg han tag i hennes kjortel, så att en stor bit följde med. I förskräckelsen kom hon nu i håg att hon skulle ropa, och hon ropade "Anders" så mycket hon orkade. Gråben lunkade iväg bort mot sko- gen, och om en stund kom mannen tillbaka. Men hustrun fick då se, att det satt trådar av hennes kjortel emellan hans tänder. "Men kära du! du har ju trådar i dina tänder av det stycke som vargen tog ur min kjortel!" Mannen blev räddad från förtrollnin- gen genom detta och glädjen var stor hos bägge två. / II. I skogsbygden i Håbols socken hade en bonde på något sätt förbrutit sig mot de mäktiga makter som kunde förtrolla. Han blev förgjord till "mankuse". En gråben skulle han förbli tills det för- lösande kom. En småbonde och hans hustru foro till kyrkan på julottan. När de kommo ut på vägen fingo de vid sidan av den se en ömkligt mager och svulten gråben. Bondfar kände medlidande med gråbenstackarn och ropade på skämt åt honom: "Du som är så mager och elän- dig får gå hem under min underlo och ta den minste grisen där!" De foro vidare till kyrkan och episoden var glömd. Men när de kommit hem skulle / de se om djuren, och deras bestörtning var stor, när de fingo se, att den minste grisen var försvunnen... Om en tid kom en främmande person dit och ville köpa grisar, vilket han även fick. Säljaren fick se hans välfyllda pänningepung och sade till honom: "Du har visst gott om pängar – det var väldigt!" Ja, jag har inte ont om den varan numera; jag har fått slita och fara illa, men det har till slut gått mig bra...Kanske de vill ha de här hundra riksdalrarna till på köpet." Bonden protesterade men det halp inte. "Jo de ska ha dem – men fråga mej inte, / ty jag säger ingenting. Men om ett år skall jag komma hit igen, och då skall jag tala om allt." Bondfolket, som voro rättrådigare än de voro stinna på jordens gods, togo emot pänningarna, men lade dem åsido och gömde dem. Om ett år kom den underlige främ- lingen tillbaka, och nu yppade han det han förra gången förtegat. "Du var den ädlaste människa jag råkat ut för, ty du kände medlidande med mig. Minns du den gråben du såg vid vägen om julottan? Det var jag, och det var jag, som tog grisen för dig. Jag hade blivit förgjord till gråben, och skulle förbli så tills någon människa visade medlidande med mig och gav mig ett av sina djur. / Detta gjorde du, när du lovade mig grisen, du räddade mig, och det skall jag nog aldrig glömma. Hölingevisor. I. Stackars den som liten ä ! långt emella gårdar. Bena ä fulle mä frost å köl, ögene ä fulle mä tårar. Stackars liten hölingeplåt ! han får gå både sölten å våt. Skea ä flå, vällinga ä blå, stackars den som valle får gå. II. Dä ä så roligt om sommaren / då mjölkekora går i bete; då får käringarna si jul igen, på kaffe drecker de sej fete. Å mjölkebötter å ystekar de gå tillsamman varenda da så länge höstbete varar. Vaggvisor. I. Hopp! rida ranka, hästen heter Blanka. Vart ska du rida? – långt bort å fria. Va ska ho heta? – Anne-Maja Greta den tjocka å feta. Vem har ho hemma? – tvo hunnar unner bänken, som röskar på länken. Vov, vov, sa den store te den lelle. II. Räven han geck i änga å slog, / kråka ho raka å skära ho drog, lelle pisse katten han körde. III. Lelle gossen på kvarnebacken me svarte rocken å vite hatten han friar te mej... Lat'en fria ett år eller tvo. När rogen blir mogen växer högt över granskogen – då gefter ja mej. IV. Gubben å käringa skulle köre vall, käringa velle ente mota; gubben tog käringa sloga i e tall, så talla flög upp me rota. V. Ro, ro te fiskeskär, / många fiskar får du där: En te far å en te mor, en te söster å en te bror, en te den som fisken drog, å dä va lelle Halvar. VI. Hästen börja å becka, ville ha vatten å drecka; käringa sprang me bötta å spann, sprang te bäcken som pila å rann. Spann sack å bötta flöt, käringa stod på stranna å töt. VII. Kling klang, sa bjälla långt nol i fjälla. Där växer löken, där gal göken, / där ligger kråka på barnsäng. VIII. Lasse ro hem, Lasse ro hem! di kvinna ha fått barn, di ku ha fått kalv, di su ha fått åtta små grisar. IX. Bake kaka stor å vi lägge smöre mätt uti. La ente kaka bränna, la ente smöre ränna – skysse in i omen! X. Byssan lull, mitt lilla gull. Käringa gjorde en påse full, lan i e vrå bredde på / geck te prästen å sa ifrå hörre den store påsen låg. Prästen tog si stora bok satte sej å läsa. Käringen tog sin krokette käpp slog te prästen på näsa. Prästen tog sin segelbåt segla över have, käringen tog sitt baketråg segla samma vägen. Baketråget sprack, käringa sack – å dä va hele visa. / Tvenne gamla visor. I. Liljan han växer så högt över bergen, men lilla vännen han står fast i tankarna på mig. Du ro, ädla lind, du rosenröda kind, kom ihåg, att du har varit allra kärasten min! Förr har du varit som druvan på disken, ja, förr har du varit som vindruvan skön. Men dig vill jag likna vid törnen och tistel som alls inga frukter på taggarna bär. – Ja, det var ett besvär, att ha den vännen kär som alls icke vet vad som kärleken är. / Vore jag riker, si då had' jag vänner, ja vänner i världen som mig kan tro – Men nu är jag fattig och ingen mig känner, och pojkarna hata mig och gör mig stor oro. Men Herren jag må förlita mig uppå – att Han är mig trofast, det vet jag ändå. Men inte jag sörjer så mycket däröver för (Gudi vare lovad) jag ensammen är. För den han lever än som jag skall ha till vän vilkens hjärta är sårat och kärleken tänd. II. Fast du har många pängar och jag har ingenting – jag har ej gods ej heller gårdar – / Men likeväl så väntar jag i himmelen ett hem, ett hem väntar jag som de rike. Fast du har många pängar och jag har ingenting; men därför får jag fara, som fjära far för vind – jag önskar mig i andra land att vara. Nu slutar jag min visa och ändar så min sång. Och sol bak bergen sig gömmer; jag minnes på den gången jag i ängen så grön – den gången jag aldrig förglömmer. Men den, som falskhet brukar den bästa framgång har – / men vänta, håll min vän! det kommer väl en dag då dessa synder aldrig bli förlåtna. III. Du var den skönaste av nordens tärnor, därför så kunde jag dig aldrig få. Ty Gud han skänker olika lotter, olika hjärtan ger Han också. Tro ej det smärtar mig att du är riker, ty det bedrager dig på denna jord. Ty en gång jorden med sin skatt dig sviker, då får du svara för vart trolöst ord. Vad får du mera av allt du äger än fyra bräder i din kalla grav! / Till sist mitt hulda, trogna hjärta säger: vi träffas väl hos Gud på domens dag. Jag skulle skriva mer, men lägger pennan och allt det här det lämnar jag nu kvar. Ty jag har sport, att du var otrogen – förglöm mig evigt, ja, om du kan.