Transkriberad uppteckning

När julen nalkades eller i början av december voro de första tecknen därtill att höra slagorna på logen oftast redan så tidigt som kl. 4 på morgonen, ty tröskningen skulle vara undanstökad före Lucia. På denna dag, Luciadagen, började preludierna till julfirandet. Då skulle det på morgonen serveras kokt fläsk, ärter eller bönor samt brännvin, ty då var tröskan gjord, och detta utgjorde dess avslutningsfest. Denna dag eller följande skulle all- tid julmaltet vara grott och färdigt till torkning, som vanligen skedde i s.k. tjörna, men oftast i bakugnen, samt sedan "fällas" (krossas) i handkvarnen. Brygden / av juldrickat skulle ske före bakningen av julbrödet, eme- dan första avkoket av maltet togs undan och kallades "vörter". Detta skulle utgöra "knöspad" till det traditionella vörtbrödet, vilket kryddades med pomeransskal, skuret i smala strimlor. Af vörterdegen bakades s.k. stompar eller vad vi nu kalla limpor. Så skulle av denna deg göras en stor kaka samt ett julekors av denna modell ### och så en liten rund tjock kaka, vilka tillsammans skulle placeras på varandra: först den stora kakan, sedan julkorset och till sist den lilla kakan. Detta bildade den på julbordet vanliga julhögen. Dessutom bakades vetebröd i form av kakor, "stompar" och kringlor samt syrupsbröd i form av stompar och så en hel del rågbröd i form av kakor samt till sist "tönnkaka", som torkades på käppar uppe under taket. Julen ansågs allmänt börja med julafton. Tidigt var man uppe och rustade. Korna, hästarna och övriga husdjur skulle ha bättre mat denna morgon. En stor gryta sattes på spisen, innehållande rikligt med / vatten, fläsk och kött, som skulle kokas, och vid 8-9- tiden doppades i grytan. Därvid tillgick så, att alla samlades runt den stora ringspisen och grytan med var sin kaka under armen ("tönnkaka"), vilken sönder- bröts, doppades och förtärdes på stående fot. Sedan till- verkades julgransfoten, och julgranen blev därvid fäst, bars in och kläddes med papper i rött och vitt m.fl. färger, oftast klippt i stjärnor, ovaler, cirkelrunda styc- ken, remsor o.s.v., samt ljus och äpplen. Vid mid- dagstiden skulle julkärven, "speckeneka", sättas upp, och då skulle alla ha en sup brännvin. Sedan bars julveden in och staplades upp, dels i bakugnen, dels i någon vrå vid spisen, ty veden skulle räcka över juldagarna. Efter julvedens inbärande kom julhalmen som ströddes ut på golvet. Härtill användes mest råg- halm. Denna bädd av halm blev sedan en tum- melplats för de ofta talrika barnen, under det mor i huset kokade julgröten, lutfisken samt dukade jul- bordet. Julgröten kokades av mjölk och risgryn. Jul- fisken bestod av lutad "torrfisk" (gråsej), som var / klipptorkad och alltid av norsk härkomst. Den stuvades för det mesta med potatis och avreddes med vetemjöl. Gröten östes oftast upp i ett stort stenfat eller ett trä- fat av väldiga dimensioner, beströddes med socker och kanel samt hugnades med en stor smörhåla i mitten. Sen detta var gjort fick barnen sluta sin lek och husfadern tog fram psalmboken och läste och sjöng (om han kunde) en del julpsalmer, under det husmodern dukade julbordet, vilket gick till så här. Först dukades bordet med ett vitt lakan eller dylikt. Sedan skulle julhögen läggas. Så kom julosten, smörtefatet, brännvinsflaskan och tumlaren av skinande koppar, därpå en hög till varje barn, bestående av småkaka och stomp samt en kringla, som såg ut så här ###. Fanns tjänare, så skulle dessa ha lika som barnen. Så kom det stora fatet med risgröt samt fiskstuv- ningen, kött och fläsk samt pannkaka. Därpå tändes julljusen, vanligen 2 st., samt julgransljusen, och så satte man sig till bords. Mor talte då om att det fanns en böna i gröten, och den, som fick den, skulle det / hända något lustigt innan nästa jul. Älsta barnet skulle börja läsa till maten, sen skulle de andra barnen i tur och ordning fortsätta. Far, mor och tjänare hörde på, tills det var slut, då far yttrade: "I Jesu namn så äter vi då". Först skulle man ha en sup brännvin, och så lutfisk, smör, bröd och ost, sedan högg man in på julgröten var och en på sin kant. Efter detta smörgås med kött och fläsk på, varunder en träskål, kallad drickesbolle, med juldricka kom fram och gick laget runt. Oftast användes brännvinsflaskan som mellan- rätt mera flitigt, beroende på husfaderns aptit för varan. Sedan skulle barnen läsa efter maten, och så var måltiden slut, varefter man vanligen gick till vila för att nästa morgon bittida stiga upp och fara till julottan. Under juldagen fick aldrig någon utan yttersta nöd- fall gå till grannarna och störa "julefren". Under hela julhelgen intill "tjugonde Knut" gällde som regel att kom en främmande in, fick han ej gå utan att bli trak- terad, hur mycket man än skulle krusa, bjuda honom. / Vidare fick ingen under julhelgen hugga ved eller tröska på logen, ty "julfren" skulle inte störas, "det var syndigt". Annandag jul på morgonen vid 4-tiden skulle "ridas Staffan". De bästa hästarna försågos med sadel och ynglingarna samlades sedan och redo från hus till hus i den tidiga morgonväkten, stannade utanför bostaden helst vid ett fönster till det rum, där innevånarna sovo, och sjöngo: "Staffan var en stalledräng, det tackom vi så gärna. Han vattnar sina fålar fem allt vid den ljusa stjärna. Dagen synes inte än, men stjärnorna på himmelen de blänka. – Och kära far i huset, två redelige män, giv oss en tår av kruset. Det dagas inte än, men stjärnorna på himmelen de blänka." Under någon av de andra dagarna mellan jul och nyår skulle man "gå julbock". (Jag har själv varit med på nöjet.) Det gick i regel till så att masker gjordes av vitt och svart fårskinn, de klipptes vanligen till efter ett mönster av denna typ: ###. Överdelens två kanter syddes ihop till toppmössa, varefter ögon och "näselappen" skuros / ut samt hål till munnen, som gjordes rätt stort. Sen klipptes eller rakades pannan och kinderna rena för ull, men den på hakan fick sitta kvar som skägg. Så klädde pojkarna ut sig i kjortlar till "getter" och övertog de vita maskerna, och flickorna klädde sig i byxor och rockar samt påtog de svarta maskerna. De blevo "bockar". Sedan detta var gjort, utsågs den längste i laget, vilken kläddes i svart fårskinnspäls med ullen ut samt försåg sin svarta toppmössa med vit tofs. Han fick en lång stav i handen. Han titulerades av hela sällskapet som "far" och var som en hövding för de övriga. Några namn fick under färden icke nämnas, ty man skulle undvika att bli igenkänd. Plikt följde, om namn yppades. Hela sällskapet – som ibland kun- de uppgå till 20-talet – gick så från hus till hus, ibland så lång natten var, under skämt och glam av alla upp- tänkliga slag. Traktering vankades i form av mat och brännvin. När det skulle ätas, uppstodo många lustiga situationer, ty masken var icke någon vanlig, långt ifrån daglig persedel att handskas med. / På sista stället som av "julbockarna" besöktes, var alltid ordnat till dans. Efter ankomsten dit åkte maskerna av för en stund, "bygdespelaren" kom tillstädes, och det dansades, åts och dracks till ljusan dag, oftast till långt in på andra dagen. Mellan juldagarna och nyår var julkalasens gyllene tid. Man gick ur den ena stugan i den andra, åt, drack och roade sig med lekar, visor, ordlekar, gissegåtor samt dans till fiolmusik av bygdespelaren. Alla, som det kunde, gjorde julkalas, och var byalaget stort, så höll man på därmed (med undantag för nyårshelgen) till tjugondedag Knut. Julen dansades då ut, varvid alla, både unga och gamla, skulle vara med. Byspelaren ömsom sjöng, ömsom spelade, och glädjen stod högt i tak. Löjligt var det mången gång att se 70-, 75-åringar ta sig en vals eller slängpolska. Visor sjöngos, ordlekar, gissegåtor haglade. Språket var mången gång grovkornigt och fritt, men det oaktat uppstod mycket sällan gräl. Ej heller be- gagnades kortspel, ty detta ansågs störa julfriden. Till trettonde dag jul skulle en enbuske bäras / in och smyckas i stil med julgranen men var utan ljus. Den kallades "trettoneenern". Vidare skulle det tre- greniga ljuset tändas på kvällen före trettondedagen eller som det kallades "Trettoneafta".