KORPSKRIFTEN

...
Meny

Några sjukdomar och deras botande

Berättare: J. E. Lindgren (f. 1866)
Upptecknare: Torsten Lindberg

Transkriberad uppteckning

På tal om sjukdomar och medicin kan ju nämnas att folket i allmänhet var ganska härdat och friskt. Uppstod någon sjukdom hos människor eller djur, an- litades ofta kvacksalvare eller primitiva läkemedel. Lungsot förekom i enstaka fall och kallades då "täring". Mot den ansågs intet medel finnas. Rödsjuka och difteri kunde periodvis härja och rycka med sig många personer utan att något kunde göras. Även skabb anställde i vitt omfång sin husunder- sökning. Smittkoppor kunde även hälsa på, därom vitt- nade många ärriga ansikten. "Bävelsrev", tarmslynga, uppenbarade sig någon gång och kurerades med – rödpeppar och brännvin. / "Onda bettet" (blodförgiftning) troddes uppkomma därav, att skuggan av personen kommit på en mask eller krypdjur, som bitit i skuggan. Botemedlet var "krutsmörja", berett av "bergkrut", dynamitens föregångare, det till bergsprängning då brukade svartkrutet, och grönsåpa. Skadade sig någon på eggjärn, skulle det blöda länge, så att såret blev rent. Sedan gick man till spisen och strödde trä- aska i såret, band om en trasa, och så var den saken klar. Ty hade man sprungit i snön med bara fötter om Gregorius (12 mars), så hade man gott "grokött", och då så...Vid större skador och blod- viten använde man s.k. "Fessopp" (röksvamp), som alltid insamlades och förvarades för detta ändamål. För näsblod fick någon av husets kvinnor, helst husmodern, släppa till ett huvudhår att lindas om vänstra handens lillfinger. Mot gikt användes koppning och åderlåtning samt blodiglar. Koppning och åderlåtning utfördes av män och sättandet av iglar av kvinnor, som hade / detta till yrke. Titeln var: "årelåtarn" och "iglekäringa". "Galningar" (sinnessvaga) förekommo då som nu, men dem var det synd om, ty de troddes vara besatta av djävulen och hanterades därefter. Voro de våldsamma var stryk, svält och törst de botemedel, som användes. Ofta förekom inspärrning i becksvart mörker. Bleksot visste man intet bättre botemedel mot än giftermål! Mot fallandesot skulle det vara ett ofelbart medel att första gången det uppenbarade sig, an- tingen hos barn eller vuxna, kläda av personen ifråga intill bara lintyget och sedan vränga detta plagg av honom och kasta det på elden. Ju starkare elden var, desto bättre och pålitligare var verkan.

Socken Töftedals
Landskap Dalsland
Härad Vedbo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Några sjukdomar och deras botande

Fler sägner från Dalsland

Se alla i Dalsland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR